En drömsk tillvaro bland amfibier
BOKDet amfibiska hjärtatJonas Brun. Bonniers
Foto:
T forskar egentligen på ålar men byter nu helt inriktning. Han läser allt han kan komma över om amfibien och undersöker ett par gamla, glömda preparat som han tror hör ihop med planschen.
Egentligen hittar han inget men med den nyförälskades glada tillförsikt tolkar han tecknen annorlunda och läser och söker vidare bland myter, rena fantasifoster och snurriga hugskott.
Då och då slår Brun in ett tiotal fantastiska, halvt lexikala texter av mer fristående karaktär. De kan handla om bortbytingar och spegelvända, om dem som drunknar eller är blinda. De här gåtfulla beskrivningarna både bryter sig ut ur berättelsen och sänder likartade signaler, de är syskontexter.
Så reser T till Rom och försöker hitta mer om amfibien i Vatikanens bibliotek. Samtidigt börjar han svaja när han tolkar materialet. Med sin stora hjärna och sin själfulla blick liknar amfibien egentligen oss människor, kommer han fram till. Och efter ett tag får han den tanken att amfibierna är en sorts förmänniskor som återvänt till havet och lever kvar i okända vatten som en oupptäckt art. Efter en tid reser han till en ödslig avkrok i Portugal för att söka efter dem där de enligt en gammal dubiös källa senast sågs.
Det amfibiska hjärtat handlar om hur en kroniskt ensam människa invaderas av en orimlig idé eller uppenbarelse som sedan bit för bit deformerar honom. Hans föreställningar om amfibierna blir mer och mer drömartade. När de sover sjunker de sakta ner i djuphavens mörker, tänker han sig, som stora lod. Han försöker visserligen ge de här tankarna vetenskaplig form, han är ju skolad i den traditionen, men slutar som en sorts poet, tycker jag, men en sådan som försöker ta sig in i och bekräfta sina egna dikter, ja leva i dem.
Samtidigt är projektet övermäktigt, också för Brun. Man känner inte tillräckligt starkt hur de gränser sprängs som håller T kvar i världen. Eller; man känner inte tillräckligt starkt hur T själv sprängs och uppgår i en annan, mer amfibisk tillvaro. Kanske skulle han behöva drömma och leva ännu vildare och själv bli amfibisk.
Så jobbar vi med nyheter