Det är mörkt och kvavt. Den söta, kvalmiga doften från de vita begravningsliljorna känns kvävande. Ingen av besökarna ser riktigt glad ut. Det är som om alla vet – nästan bävar för vad det är som skall rullas upp för våra ögon på de vita videoskärmarna. JAG SKA BEGRAVA DIG är Kakan Hermanssons första soloutställning och den handlar om mäns våld mot kvinnor.
Begravningslyktorna sprider ett visst sken över de breda, vita blombanden och guldtexten är nästan läslig i mörkret. Du var vårt allt lilla syster. Sov gott mamma.
Den svarta graven mitt i rummet är även prydd med keramikkransar. Ett material som Kakan beskriver som en inkörsport till olika samtalsämnen.
Hon kanske har rätt i vanliga fall - men det fungerar inte med detta samtalsämne. Det här är inget man talar om utan hellre blundar för.
Ragnhild Nilsson som inviger vernissagen säger att hon hoppas konstutställningen kan vara ett startskott för debatt om våld i nära relationer. Hon säger att osynliggörandet spär på självföraktet.
Kvinnornas videoröster är mätta, lite som om de rycker på axlarna mellan meningarna. Uppgivet, skamset som i en ond dröm.
De berättar med en likgiltig självklarhet hur deras verklighet tillsammans med en destruktiv man blivit deras vardag. De berättar i detalj förskräckliga skeenden de varit med om, om omgivningens misstro och just osynliggörande.
– Jag finns inte, för att han finns överallt, säger en av kvinnorna som spelas av Aleksa Lundberg.
Det är hon som tvingats till skyddad identitet, avsaknad av de allra enklaste plastkort och äganderätt till sitt eget hem. Men det var han som slog. Och hon är så tacksam för att hon lever.
Bahareh Razekh Ahmadi som spelar den andra kvinnan berättar en historia som är så vämjelig att det krävs en kraftansträngning för att orka stå kvar. Vill inte höra, vill inte veta, vill inte att det någonsin ska ha hänt. Men det har hänt och det får inte tigas ihjäl.
Kakan har valt att endast arbeta med feminister i projektet därför att hon inte orkar bli ifrågasatt av dem som exempelvis menar att kvinnor slår män lika väl som att män slår kvinnor.
– Nej, det är inte så, säger hon trött och visar tydligt att hon inte tänker låta en så meningslös debatt fylla en sekund av detta viktiga tillfälle. Femtio ynka minuter tar det att se de båda filmerna och att ge den tiden är det minsta man kan begära av besökarna, menar hon.
Rosorna som pryder den pastellfärgade vernissageplanschen är ljust limegröna. De tappar sina blad ett efter ett. Ungefär som när man förlorar sin värdighet, rätten till sin integritet och känsla för sitt eget jag - slag för slag för slag.
Utställningen turnera i länet för att avsluta i Luleå tillsammans med länets alla kvinnojourers trettioårsjubileum. Den första kvällen på varje ort inbjuds det till samtal om konst, utsatthet och möjlighet att förändra.