Arbete är politik. Politik är arbete. Så är det. Och i en tid när arbetarklassen utmålas som den nya rasistiska fienden, så behövs det motröster som verkligen talar om proletariatets villkor, och vilka personliga offer arbetarna fått göra, för att tjäna sitt uppehälle. I det här fallet handlar det om Malmberget, och om någon inte kunde räkna ut det, om gruvan. Unga pojkar lockas dit för att tjäna pengar, och möts av en mycket hård verklighet. Risken att dö fanns på varje skift, i ett klippblock som spettas lös från den nyligen sprängda gruvorten, i själva dynamithanteringen självt, eller att råka ut för en dola, en sprängladdning som inte detonerat.
Peter Johansson har varit nog smart att dressa om arbetarskildringens skitiga arbetskläder i deckargenrens, om inte smutsigare, men i alla fall för läsaren mer lättsmälta överdrag. Vem fan var det som tog livet av fackbasen Gustaf Wallin?
"För några extra kronor i plånboken. Jo jo, stockholmarna kommer säkert att trivas här nere i mörkret." Så säger Axel Dahlén, som kanske kan utnämnas till författarens personliga, och ideologiskt färgade röst, en praktisk filosof med dynamitångor i näsan.
Ledtrådar i bevisföringen samlas ihop, och alla i arbetslagen drar sig till minnes vad som föregick fackbasens död.
Peter Johansson använder deckargåtan, som ett alibi för att berätta om livs- och arbetsförhållanden i Malmbergsgruvan, under det man uppfattar som 60-70-tal. Det går inte att ta miste på den personliga kännedomen, och insiderkunskapen bakom malmhanteringen. Man känner igen förstahandskunskapen från till exempel Dan Larssons Vietaskuppen, men som recensent tycker jag också att stilistiken är bättre bearbetad, än i det citerade fallet. I Johanssons Malmbergsskildring finns en brännande nutidskänsla, som i Larssons fall är mer distanserad, och återberättande.
Mycket bra skrivet och gestaltat. Vad kan man mer begära av en sensommarbok från Norrbotten?