”Nu ser man hästen på Sonfjället”. Inledningsfrasen i Jannike Lundgrens debutroman är densamma som titeln, och i ett vackert omslag finns en vacker berättelse om djur, och om hur vi behandlar och värderar dem utifrån arttillhörighet. Författarinnan som är född 1975 kommer ursprungligen från Skellefteå men är numera bosatt i Piteå.
Att läsa debutanter är alltid intressant, kanske därför att det är så lätt att relatera till den vånda som i många fall finns bakom orden. Berättelser drunknar ofta i övertydliga utläggningar, där man istället för att gestalta och lita till läsaren, talar om hur personer och miljöer ska uppfattas. Många är de manus som skulle ha gjort sig betjänta av en effektiv rödpenna. Att läsa Jannike Lundgren känns lite tvärtemot. Upplevelsen är att varje ord och varje mening är väl avvägda. Innehållet på de 135 sidorna går rakt in i hjärtat och bitvis berörs jag till illamående och tårar. För en djurälskare är detta en svår text, särskilt partiet som skildrar ett besök vid ett slakteri. Länge har jag undvikit liknande läsning, just därför att den framkallar mardrömmar, men nu blir jag starkt påmind om att min tjugoåriga vegetarianism grundar sig på mer än ren tjurighet.
Berättelsen utspelar sig i ett litet samhälle i Härjedalen dit Ellen flyttar efter att ha fått jobb på en veterinärstation. I jobbet ingår förutom kastreringar av katter och operationer av hundar, även kontroller vid slakterier och hönserier. Detta som är rutinuppdrag för ordinarie veterinärer blir för Ellen omvälvande upplevelser som gör att hon börjar ifrågasätta världsordningen.
Jannike Lundgrens verk är i sig självt både filosofiskt och melankoliskt, och stämningen fördjupas ytterligare genom de verser av bland andra Tove Jansson, Karin Boye och Dan Andersson som förekommer mellan kapitlen. Vackert, skulle jag återigen vilja påpeka.
Ska det gnällas får jag anstränga mig. Kanske hade jag föredragit färre inåtvända grubblerier och mer interaktion mellan karaktärerna, lite mera glädje. Trösterikt är ju dock den försiktiga saligheten precis i slutet, så detta låter jag passera. Egentligen finns här då bara ett problem. Berättelsen är för kort. Jag vill ha mer.