Hämnden är ljuv, och ful. Ja, smått djävulsk är den i Christina Snell Lumios debutroman I nöd och lust . Relationen mellan Monica och Lennart Nilsson har när vi möter dem blivit en grov och nedsättande maktutövning utförd en tidigare nertrampad och i våld hållen människa. Nu är rollerna ombytta; Lennart har fått en stroke, sitter i rullstol och kan inte prata. Monica har ansvar för maken och vårdar honom hemma, fast vårdar här ska bytas ut mot adjektiv sprungna ur hämndens mörka källor.
Lennart, före detta polis, vill bara stänga av mardrömmen han känner sig leva i. Monica missvårdar och plågar, psyksiskt och fysiskt, den som tidigare gjort henne illa, men vill inte att han ska dö, inte så snart i alla fall. De två behöver varandra, trots allt.
Christina Snell Lumio (C.S.Lumio) har skrivit en sorts tragedi, som berör. Jag kastas mellan att ta parti för än den ena, än den andra i dramat, men vet att i botten på tragedin finns dess huvudkälla: Mäns våld mot kvinnor.
Det dröjer dock bortom 60 sidor och mellanrubriken "Före stroken", innan jag på allvar kan ta in vad som hänt och vad som format hämnerskan Monica. Det är en berättelse om “prinsen” som fixade trädgård och byggde växthus, men vars omsorg med tiden blev kontroll som blev slag och terror som slutade i, ja jag ska inte berätta allt, men sorgens djup nådde ett hat som fick makt och möjligheter.
I nöd och lust kan även klassas som thriller, och spännande blir den allt eftersom tiden lider och helvetesborgen får besök av andra människor.
Fast då har vi redan träffat Magnus, Monicas ragg och sängkamrat vars skratt och stön Lennart fått stå ut med. Till Monicas förtret får sängkamraten och “äcklet i rullstolen”, Lennart, någon sorts kontakt trots stroken och oförmågan att prata. Det omkullkastar i slutändan hennes planer och Magnus blir en persona non grata, vilket är lättare sagt än gjort.
Och när hon för att rättfärdiga en handling förklarar Magnus “medskyldig bara för att han är man”, förstår jag att galenskapen måste slagit rot i henne. Eller?
Någon kommer att komma , är en pjäs av norske dramatikern Jon Fosse. Titeln är tolkningsbar men kan sägas handla om att människan är sig själv sällan allena, vi lever i sammanhang, stora och små men ändock.
Osökt tänker jag på titeln när jag läser slutet på C.S.Lumios raka men starka berättelse. Det hårdaste material löses så småningom upp; den lägenhet, det hus, den mentala grotta människan bygger upp, rämnar med tiden genom andra människors direkta eller indirekta försorg. Frågan är bara vad vi lär och ser och förstår, och om vi kan skilja på äpplen och päron, det vill säga se huvudsak och bisak. I stort och smått, inte minst i relationen mellan människor och dess problem.
Christina Snell Lumio vill jag gärna läsa mer av.