I sin debutroman Åsen brukar Katarina Fägerskiöld en rätt "gles" teknik, hon tar en detalj här och en där och lägger ihop dem men en hel del däremellan fattas och läsaren får gå efter med blicken och fylla i och lägga samman. Det skapar en rörlighet i språket som egentligen inte svarar mot det rätt stationära innehållet men som kanske av just det skälet behövs.
För romanen handlar om Sofi som jobbar på Sams gård. Hon gör det mesta: passar småbarn, tvättar, kör traktor, odlar vitlök, mockar efter djuren, stryker kläder, plastar in hö, lagar staket, bakar, vallar kor, svartslaktar. Det sista är handgripligt som i en lärobok.
Sofi är 20 men har inga tankar på att förändra sitt liv trots att hon inte direkt trivs. Hon saknar dusch men tvättar sig då och då med en trasa, det är "som att diska ur en smutsig kastrull", tänker hon.
Och när hon en dag sköter hökanonen träffas hon av ett blixtnedslag och armen blir fastlåst, som om "ville hälsa på dörrar, träd och bilar".
Det finns en del sådan, nästan dold humor i berättelsen.
Så har hon rätt som det är en karl, Frank. Han ligger mest på soffan och pratar strunt, innan han lika plötsligt är borta igen. Sofi hade gärna förlängt deras relation, kanske på samma sätt som hon förlänger livet på gården, utan att tänka så mycket på om det är bra nog.
Länge är hon svår att få syn på, hon bär inte på några drömmar eller mer uttalade tankar, bara rädsla och osäkerhet. Hon är infogad i vardagen, halvt osynlig, halvt främmande och hon har nog samma förhållande till sig själv. På samma sätt lever hon med bonden och hans familj, delvis dold i deras sociala struktur.
Fägerskiöld har vad jag förstår föresatt sig att skriva en roman om en alldeles vanlig, ung kvinna som inte sticker ut eller har några särskilda företräden; det är i alla fall så Sofi uppfattar sig själv. Inte heller lyckas hon särskilt väl i arbetet på gården. Men jag faller pladask för henne ändå, kanske för att Åsen är en så vacker lovsång till den arbetande människan, hon som strävar på och gör så gott hon kan. Och vanliga människor är nog, det ser man här, rätt ovanliga, de också.