Malåfödde Gunnar Sandströms första lilla diktsamling handlar om mansroller. Att man som man kan vara både son, pappa och farfar i samma person. Han gräver i minnet och rollerna flyter stundom ihop, för att sedan klarna och bli tydligare, och vice versa.
Sonen minns stunderna i pappans guppande knä. Det är roligt och han vill aldrig det ska ta slut, samtidigt ser han bekymmer i ansiktet och han kan inte riktigt nå fram och känna innerlig glädje. Det smärtar att läsa, och sådana stunder torde Gunnar Sandströms tillsynes enkla dikter äga stor igenkänning.
Barnet, som i HC Andersens saga såg att kejsaren var naken, ser också i Far och son att hyckleri och falska hurrarop kan bo i fadern, som ofta annars är placerad på piedestal. Det kan handla om den frånvarande fadern, eller dikten om Härskaren: Bara två år gammal upplevde jag din närvaro/som satte handflatan på mitt huvud och vände det rätt.
Prosa-poesin är Gunnar Sandströms verktyg. Inga krusiduller gör sig besvär i den 37 sidor tunna boken, vars omslag och texter illustrerats av Lena Danielsson. Dikterna är sprungna ur en mix av miljöer men där frikyrka och årstidernas växlingar löper parallellt genom hela Far och son. När sonen själv blivit far och fadern gammal, tar förundran och insikt om livets förgänglighet plats i Sandströms diktrader. Som i Höst: Du gjorde så gott du kunde/Du levde som ingen ann/Slå av på takten nu.
Trots vissa förtjänster är Far och son ändå inget "jag skriver hem till mamma om", för att låna ett uttryck. För det krävs det betydligt mer.