Anna Hedlins romankrönika Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten är en av de mest övertygande debuter jag läst på år och dar. För det språkliga kött Hedlin själv nedlägger och serverar är över måttan välsmakande och säkert anrättat.
Fast man blir snabbt proppmätt! Jag märker ganska tidigt hur svårt det är att läsa de närmre 90 korta, fragmenterade kapitlen. Efter ett par sidor måste jag gå ett varv, tömma diskmaskinen, ringa ett samtal eller på annat sätt bryta mig ut ur boken. Det är som när man förläser sig på stark poesi. Särskilt beskrivningarna är i sin blandning av lärt, groteskt, förfinat, våldsamt, sensuellt, frodigt och subtilt halsbrytande.
Romanen handlar om hur Henrik VIII mötte den abnormt egensinniga Anne Boleyn, blev bortkollrad, äktade henne och efter tre år såg till att hon hamnade på schavotten. Men denna bisarra kärlekshistoria vävs in i en mycket bred och brokig samhällsskildring.
Hedlin arbetar som guide på Stockholms Spritmuseum och man tycker sig stundom ingå i en grupp som vallas i de historiska miljöerna. Man travar med och njuter av så mycket elegant buren och brukad lärdom.
Och man behöver all den guidning man kan få: så gott som allt i denna värld är rätt obekant för läsaren. Vi befinner oss ju på andra sidan upplysningen, i ett våldsamt, engelskt 1500-tal, och de här aristokraterna har så annorlunda värderingar än vi och lever därtill i en politisk och religiös brytningstid.
Romanen har krönikans form och vi rör oss alltså kronologiskt men i övrigt rätt oordnat genom historien. Språket är ofta retoriskt och tungt med sitt system av bisatser, inskjutna förklaringar och fördjupningar, sin retoriska ton och sensuella prakt och sina djärva bilder. Det händer emellanåt att denna konstfärdiga stil känns lite konstgjord.
Andra gånger fastnar man i de makalösa rundmålningarna där det vimlar av fantastiska formuleringar och sinnliga fullträffar. Vad läste jag egentligen, kan man undra i efterhand, bländad av det verbala fyrverkeriet.
När Anne anklagas för att otrohet, häxeri, incest och mord tätnar texten och vi får hennes tankar i en lång, stark monolog. Rättegången – som inte har mycket med rättvisa att göra – refereras utförligt.
Det finns avsnitt som närmast verkar avsedda för kalenderbitare, fullspäckade med data och fakta, men de skapar samtidigt en sorts rytm, ett yttre och rätt odramatiskt ramverk till de livfulla tablåer Hedlin späckar sin roman med.
Efter hand får man en känsla av att det kungliga hovet är en avelsanstalt. Så mycket hänger på att kungen vill ha en manlig arvinge. Henrik har egentligen inget annat i skallen i den här romanen; reformationen skymtar knappt och inte heller annekteringen av Wales eller utbyggnaden av flottan.
Anne Boleyn avrättas 1536 men återuppstår i en annan lång, men inre monolog, då Jane Seymour, den nya drottningen, minns hennes liv och person. Och där slutar romanen trots att fyra av Henriks hustrur ännu inte är avverkade och han själv har tio år kvar att leva. Fast någon fortsättning lär nog inte komma. Henrik är inte lika färgstark som Anne och kan nog inte bära upp en hel roman.