Tre luleåbor i förskingringen har återförenats i hemstaden under namnet i19 och skapat dansföreställningen Layers. Eller egentligen marknadsförs showen som en nyskapande, kombinerad dans- och cirkusföreställning.
Hursomhelst bor numera Marie Wårell Öhman och David Björkén i Stockholm, och Fabian Wixe i franska Toulouse.
Hit har de kommit där Björkén greppar gitarren och kreerar loppar, bygger lager på lager med komp, rytmer, solon och sång - samtidigt som Wixe och Öhman håller till på mattan eller i luften. Mitt på scenen finns nämligen en flera meter hög danspåle som kanske snarare påminner om ett kraftigt rör till ett cirkustält.
Till en början ser showen väldigt lovande ut. Musiken är häftig just för att den mixas och kreeras i stunden och framväxer i lager på lager.
Rörelserna tar också form. Lite trevande, senare mer explosivt och ekvilibristiskt - framförallt då Fabian Wixe svingar sig upp och gör ett cirkusliknande solonummer med volter och piruetter i den där pålen utan skyddsnät.
"Ramla nu inte och slå dig...", tänker jag och hör publikens rädslosuckar då han nästan ser ut att tappa greppet. Men han har full kontroll.
Fler musikstycken växer fram på samma vis. Jag imponeras av den enskilda prestationen i ljud och rörelse. Men själva showen vill inte riktigt ta form.
På golvet finns i och för sig mycket rörelse. Armar och ben och huvud. Men aldrig särskilt mycket kropp. Få tolkbara uttryck. Marie Wårell Öhman bli på något konstigt vis ganska osynlig i föreställningen. Kanske är det kläderna - vardagsbyxorna och den lite bylsiga tröjan - som hindrar henne efter från att visa upp sitt register. Men hennes roll är också otydlig. Rörelsemönster blir återkommande, och det är svårt se någon helhet.
Individuellt kan jag alltså se både kunnande och vilja, och imponeras av det akrobatiska och ekvilibristiska. Gruppens medlemmar visar upp stor potential, men skulle ha jobbat mer med sitt berättande - detta att ge mening åt formen.