En dag blev hon till slut totalt utbränd

Nästa problem är utbrändheten, detta begrepp som blivit så använt att det själv blivit utbränt. Av multnande plankor och bårar är denna saga byggd. Det har ni alla förstått. Det är en berättelse ur dimman, och från det land dit sommaren aldrig nådde.
Aldrig att det blev så där vackert som i Saltkråkan. Och om det ändå funnits ett hopp någonstans, så dog det den dagen då hon plötsligt säckade ihop, vindflöjelns madam nummer ett.
Hon som dragit slipstenen åt gubben så länge jag kan minnas.
- Jag orkar inte mer.
Man såg att hon menade vad hon sa.
Att nu var det slut. Att nu behövde hon ta ut livets alla sparade semesterdagar, och att det ändå förmodligen inte skulle räcka till.
Allt var kört i botten. Allt var förstört.
I min barndom stod hon och vevade som en ung vilde i min farmors och farfars sommarstuga. Den låg i närheten av en hemlig militärbas som alla kände till. J 35 flög över våra huvuden, och kärringen vevade med vinden, och farmor serverade saft och översockrade bullar så fulla med kardemumma att degen blev alldeles prickig.
Men nu när kärringen gett upp är alla spår av den eran för alltid borta.