Även böcker borde kunna K-märkas. Sven Olov Karlssons nya roman med koordinaterna inställda på Fagersta-bygden, förtjänar att minnesmärkas av flera anledningar. Först och främst för att Karlsson visar prov på en berättartalang som påminner om en blandning av P C Jersild och Torgny Lindgren. Mycket omodernt, med andra ord, men av högsta kvalitet. Gestaltningen har skärpan och humorn hos en Lars Molin-film, med språket på Sven Delblanc-nivå.
För det andra bör Sven Olov Karlsson hyllas för att Porslinsfasaderna, förutom sina fantastiska personporträtt, också är en bygd- och arbetarskildring. Den kategorin har mycket få representanter i nutida svensk litteratur, men borde ha så många fler, med tanke på vilket industrihistoriskt kulturarv bruksbygder såväl som fabriks- och torparmiljöer har i Sverige.
Gissningsvis har Karlsson under sina tidigare efterforskningar redovisade i Svenska ödehus 1 och 2, träffat på ett och annat livsöde också. De små insticken av förmodat autentiskt tidningsmaterial tyder på det: "Hem och delar av hem osv. köpes. Kontant betalning, allt av intresse", kan mycket väl ha varit infört i Fagersta-Posten 1963.
Annonsören i romanen är Knud Silver, Saga Bengtssons andre man. Knud är entreprenören. Saga är sanndrömmaren och den synska. För honom är linneskåpen och fyndlådorna snurr på omsättningen. För Saga är det outhärdligt plågsamt att omges av de dödas ting, därför att hon så fort hon somnar omges av förebud om död.
För att slippa detta gör hon allt för att inte somna på nätterna, inklusive att försöka skaffa sig riktigt skrikiga barn. Inte förrän på tredje försöket får Saga det barn hon velat ha; en som verkligen håller henne vaken.
Sonny Boy Silver blir med tiden, även han, synsk, men också den som nättopp bringar familjen i fördärvet. Med hjälp av Sagas dotter Margona reder sig släkten ändå, räddad av Sagas pappas gamla T-Ford, som ligger i originalpapperet från USA, i diverse uthus på gården.
De etnologiska betraktelserna i boken är mycket underhållande, t ex: " I Eriksfors räckte det med att äga en flytväst för att vara knaper." (Knaper=rik). Det är så ursvenskt så man bara måste skratta åt det.
En annan stilistisk höjdpunkt i Porslinsfasaderna är när familjen Silver jämförs med den hötorgskonst de säljer. Saga är Singoalla, Sagas pappa Alvar är den Gamla fiskargubben, syskonen Silver är barnen i Grindslanten.
Krönikan sträcker sig över närmare hundra år, men gör det ledigt och utan historiserande. Balansen mellan att berätta om årtiondenas framskridande, och familjen Silvers öden, är perfekt, och har ingen slagsida åt vare sig det dokumentära eller det fiktiva.
Jag vill gärna tro att den mycket originella familjen Silver funnits på riktigt och kanske har ättlingar kvar i Eriksforsbygden. Har de inte det, så har de i alla fall fått liv i och med Porslinsfasaderna.