Titeln säger just vad det handlar om, i vart fall bokens första del. Författaren Kent Lundholm skriver om sitt liv och det handlar om att springa, att springa ifrån sig själv, från pojkår och upp i vuxen ålder. Det är inte friskvård eller så kanske det har en anknytning till det. Kent springer för att han rids av sin molande motor i huvudet, sin ständiga oro. Senare i liv och bok ska det visa sig vara först bipolär sjukdom och därefter kompletterad med också ADHD.
Det är en gripande skildring och den känns angelägen för att en större allmänhet ska få en inblick i dessa två så vanliga sjukdomar, eller om det nu är sjukdomar. Vi har ju bärarna av dem runtom kring oss och de för samma kamp som Kent Lundholm för ett drägligt liv.
Vi får ta del av ett liv upp i dryga 50-årsåldern, kaos mellan löprundor, men samtidigt med perioder av fungerande arbetsliv och framgångar i de skapande yrken som huvudpersonen utövar. Efter en bra period följer en usel. Depressioner och självmordstankar, inläggning på psykiatriska kliniker.
Det kanske låter som ett eländes elände att också läsa, en skildring där läsaren hoppas att snabbt nå slutet eller avbryta läsningen. Men så är det inte. Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. Eller vad sägs om denna beskrivning av ett av huvudpersonens kärleksförhållanden:
"Det är en intensiv tid. Tiden liksom trycks ihop. Hon är överraskningar och under, en trollerilåda med magiska trollspön och lönnfack, men även med ett och annat falskt kort. Jag är mest som ett tomtebloss."
Jovisst, det inte bara låter intensivt, det är så intensivt att det inte håller för de grå bipolära vardagarna eller ADHD-rycken. Det blir för mycket piller, men framför allt för mycket alkohol. Sådan medicinering räddar inget förhållande, tomteblosset slocknar, men kvar finns en älskad dotter som det är värt att leva för.
Det där med springet, löprundorna, får också sitt slut i den gyllene medelåldern. Inte ett löpsteg till och det ersätts av 30 kilos övervikt, diabetes och ett hjärta som inte går i takt med bäraren.
Men mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln, ett svagt ljus när Kent träffar läkare som kan diagnosticera hans psykiska, oroliga tillstånd och hur de bäst ska behandlas. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.