När vi besökte Norrbottens Ambassad för Konst för två år sedan konstaterades att representationen var ojämn. Där fanns några utropstecken för en kräsen stockholmsk publik, men annat kunde ses med en gäspning. Denna årgång är bättre och bjuder på det okonventionella och överraskande. Det får vi tacka curatorn för, konstmuseichefen Klas Hällerstrand i Kristinehamn men med förflutet i Norrbotten.
Den som följer solvarvet möts omgående av Mats Wikström, som har en förmåga att göra det oväntade. Här har han en stor installation, en kombination av ett sticktak, en huggkubbe och så nio små ekorrar i brons på golvet. Ekorrarna står på led, som en liten pluton och den som är uppmärksam finner att samtliga har högra handen upphöjd till hälsning. Verkets namn är också Nio ekorrar heilar fosterlandet. Det är ju så det är just nu, det bruna tränger sig på under sticktakets folkhem, smyger sig på likt dessa små, söta ekorrar. Det är Mats Wikströms bild av samtiden i Norrbotten.
Eva Stina Sandling ger en annan med sin textilinstallation. Hon gråter över skogen eller snarare är det skogen som gråter och den gråter blod som ligger i en textil pöl. Hon vill väcka ett medlidande för denna stora del av vår natur när den utsätts för det högeffektiva och okänsliga skogsbruket.
Anders Sunna brukar göra det stora, ropa högt. Nu gör han i och för sig detta också denna gång, men det är med den stora fanan som bara får hänga utanför på vernissagedagen. Det var den som också hängde i Kulturens hus, dödskallesamen med maskingevär.
I stället ärt det en Anders Sunna i det lite mindre formatet, en skulptur föreställande en vit fjällripa som i näbben har en grön handgranat. Sapmi Air Force är namnet och riporna är på samernas sida i kampen för detta folks överlevnad.
Det är den samhällsengagerade sidan av de tio konstnärerna. Sedan finns den andra, som inte ropar ut ett budskap utan friar till betraktarens estetiska känslor. Hanna Kanto överraskar med sin märkliga målning där hon kombinerat ganska grova penseldrag med oljefärg med skugglika partier framställda med sprejpenna. Och allt föreställer färgglada skidåkare på rad i denna gråvita skog, så gråvit som vintern är. Det egenartade är ofta anslående och Hanna Kanto har lyckats med sin Disengage IV.
Sedan stannar vi också inför Victoria Anderssons broderier och Erik Holmstedts fotografi och konstaterar att Klas Hällerstrand i sitt urval lyckats visa bredden i norrbottnisk samtidskonst.