Det känns efterlängtat att få en bild av andra världskriget genom det ryska kameraögat. Och vilka bilder sedan! Vladislav Mikosha hade en förmåga att skildra sitt Ryssland/Sovjetunionen alltifrån en idyll under en älskad "lillefar" Stalin till krigets skådeplats och efterkrigsruinerna. nära människorna och nära döden.
Han visar en ung vacker rysk kvinna och prickskyttesoldat. Hon har dödat 200 tyskar men hon ler in i kameran där hon står med sin bössa försedd med kikarsikte. Ett varmt leende, inte kallblodigt.
Filmen bygger på Mikoshas dagböcker och det ger filmen styrka, bilder kan säga tusen ord men behöver nästan alltid en bildtext. Dessutom med skådespelaren Jonas Karlsson som en uppläsare.
Vi får följa Vladislav Mikosha från hans unga drömmar om att bli sjöman till det han senare blev, en stillbilds- och filmfotograf i den ryska marinen. Han följer med den fruktade ryska flottans infanteri, Stalins egen marinkår. Han såras, men tillfrisknar och återgår i tjänst. Han följer med i konvojtrafiken och får tillbringa perioder i både London och USA.
I London får han inte filma, men han överraskas av att det är som hemma i Sevastopol, tyska angrepp som sprider död och skapar ruiner. Han ser Ingrid Bergman på en bio. Flyglarmet går, men publiken sitter kvar.
En annan gång ser han Charlie Chaplin i rollen som Adolf Hitler. Det är under brinnande världskrig och plötsligt ser Vladislav Mikosha "lillefar" Stalin i Chaplins Hitler-gestalt. Det är enda gången han ger intryck av en bristande tro på Sovjetunionens härskare.
I USA blir Vladislav Mikosha och hans sovjetiska soldatkamrater hjältar, som bjuds in till de stora filmbolagen och får umgås med stjärnskådespelare och stora regissörer, som Charlie Chaplin. Han dansar hela natten med Hedy Lamarr, tidens vackraste skådespelerska, och han får en ring av henne när natten är över. En ring han sedan bör livet ut.
Och så tillbaka till Sovjetunionen och Sevastopol. Tyskarna har besegrats och en stad i ruiner ska återuppbyggas. Så många döda och så mycket ruiner, men människorna är glada. Det är mest kvinnor som tar sig an återuppbyggnaden och Mikosha filmar hur kvinnorna gjort en nedskjuten tysk Junker till tillfällig bostad. De kliver på vingen som är försedd med hakkors.
Gunilla Bresky och hennes medarbetare har lagt ner fem års arbete på denna dokumentärfilm. Det är Vladislav Mikoshas egna filmer som är grunden, men där finns också nytaget i nutid.
I samband med Norrbottenspremiären berättade Gunilla Bresky om svårigheten med filmmaterialet, att det bara var tre minutersfilmer som Mikosha kunde ta och att det gällde att få dem att räcka till.
Kanske är det därför som uppspelningen sker i slow motion och det blir en slow motion i 80 minuter. Det är filmens enda brist. De 80-minuterna hade behövt lite tempoväxlingar i bilderna, liksom i Jonas Karlssons uppläsning.
Återkommande i filmen är oMikoshas hustrus berättelse om sin man. Tyvärr får vi aldrig se henne, men denna en gång ryska skönhet kanske inte ville visa upp sig på ålderns höst.
Det är bara några anmärkningar . Gunilla Bresky har med Mikoshas filmer gett en annorlunda bild från det krig som redan skildrats av så många och på så många sätt. Hennes känns nödvändig.