Därför är det med viss tveksamhet inträdet sker i den vackra konsthallen Artipelag på Värmdö, utanför Stockholm. Och det börjar precis som bilden är av Warhol. Campbells soppburk i alla möjliga varianter och sammanhang. På golvet står högar av Brillo-kartonger och så Marilyn Monroe – jo, hon finns där också i olika färgvarianter på samma porträtt.
Då är det nästan så man vill vända på klacken, gå ut och begära pengarna tillbaka. Inte blir det bättre av videoinstallationen kring rockgruppen Velvet Underground som visas och som en gång lockade stora skaror till nattklubben Studio 54, där Warhol stod i centrum. Den går helt enkelt inte att ta till sig.
Men så öppnas dörren för en helt annan Andy Warhol, och det sker bokstavligt. I rum innanför finns den okände, unge Andy Warhol, hans blyerts- och tuschteckningar från 1950-talet, innan han slagit igenom. Där finns inga lån, inga stulna bilder som bearbetats. Nej, här är det en konstnär som med varsam penna tecknar porträtt av människor. Det är avskalade bilder, bara de nödvändiga linjerna finns med, allt det där andra är onödigt och kan lämnas därhän.
Så vi går runt i dessa inre rum och får se en annan Andy Warhol, inte bara den kommersielle popkonstnären. Där finns spår av samhällsengagemang, inte bara bilden av konsumismens uttryck. I ett antal grafiska ark med namnet ”Electric chair” ger han sin bild av civilisationens utkant, apparaten för att avliva människor.
Han gör det med olika färger, enfärgat men med stora svepande penseldrag. Kanske ett prov på att med färgens verk försöka göra föremålet mera tilltalande, men sådana färger finns inte.
En annan serie visar hammaren och skäran, sovjetkommunismens varumärke. Andy Warhol såg symbolen målad på väggar under ett besök i Italien. Han bad en medhjälpare att köpa en hammare och en skära och lät sedan fotografera redskapen i olika positioner. Plötsligt blir det något annat av denna symbol när hammaren och skäran inte ligger där Lenin och Stalin har lagt dem.
Andy Warhol blev senare en kommersiell konstnär, kanske ett arv från den reklambransch han passerade genom. Han älskade att göra goda affärer och han kallade sin ateljé för ”The factory”, en fabrik dit han lockade ungdomar att jobba gratis med att trycka de ark han sedan satte sin signatur på.
Hos den kommersielle Warhol finns också det svenska inslaget i utställningen: Absolut vodka. Att han tog sig an den buteljen i sina bilder bidrog till det svenska spritmärkets stora framgång i världen. Här får vi se ett antal buteljer som han präglat på sitt alldeles speciella Warholsätt.
När Andy Warhol plötsligt avled 1987 under ett rutiningrepp på ett sjukhus i New York, hade han också förvandlat sig själv. Han hade bolagiserat sin konstnärliga verksamhet, gick klädd i strikta kostymer och med slips. Här fanns inte längre drag av en konstnär med baskern på svaj. Nu var det affärer som gällde. Det gör det liksom också postumt. Han testamenterade sina tillgångar till en stiftelse som noggrant bevakar varumärket Andy Warhol.
Så det är en lite annan sida av Andy Warhol vi får se där i Artipelag, den där mera okända. Tack för det. Men utgången går samma väg som ingången, förbi alla dessa Campbells soppburksvariationer, och där återuppstår en undran över hans storhet. Det var ju någon annan som i själva verket gjorde verket, soppburkens etikett.