Att få en frågeställning snarare än ett svar serverat, det utmanar ens fantasi och tanke. Därför lämnade dansföreställningen Rosa Löften en positiv känsla inom mig. Den var något av det märkligaste jag sett på mycket länge.
Föreställningen börjar med att en underlig gestalt äntrar scenen, långsamt och i en överdrivet manlig gångstil. Någon slags manskvinna eller en kvinnoman om man så vill. Han/hon är klädd i rosa, har mustach, polisonger, nagellack, rosa handväska och lockat hår.
Först är allting tyst och blicken är tom när gestalten sippar på en kopp blaskigt kaffe. Sedan börjar han/hon trevande att gå över scenen...
Dansaren Marianne Kjaersund skildrar allt som kanske rör sig inom en människa, man som kvinna, under en dansbandskväll. De första trevande dansstegen, självförtroendet som stegras, förföriska blickar, den totala utlevelsen i dansen, längtan efter kärlek och att få hålla om någon, till grusade förhoppningar och att få gå hem lika ensam som man kom dit. Allt det lyckas Kjaersund förmedla från scenen, trots att hon egentligen inte alls dansar utan mera rör sig mekaniskt över scenen med bugg eller foxtrotsteg. Den skiftande ljussättningen indikerar att vi befinner oss på ett danshak.
En yster ensamdans, både tragisk och komisk på samma gång. Imponerande är Kjaersunds sätt att emellanåt spänna blicken i publiken, "manligt" förförisk. Det finns många komiska inslag i Rosa Löften men som publik blir man ändå osäker och undrar om det är okej att skratta.
Och det är just det som är så roligt, att normtänkandet ställs på huvudet. Inte minst heteronormen får sig en tankeställare.
Musiken består av de smörigaste svenska dansbandslåtarna man kan tänka sig, en genre som ibland förlöjligats. I den här föreställningen utforskas dansbandsmusiken på ett nytt sätt och man får sig en tankeställare även där - är det verkligen så banalt eller uttrycker musiken i själva verket det vi alla går och bär på, vår längtan?
Koreografen Malin Hellkvist Sellén har i många tidigare produktioner lekt med normer och då särskilt heteronormen. Rosa Löften som är från 2008 är en fortsättning på verket Bättre folk, från 2006 och från den har hon utvecklat en av karaktärerna.
Rosa löften är en dansföreställning i gränslandet till performance, det förekommer inte så mycket dans, mera rörelse och tyst teater. Som dansföreställning sett så var den aningen enformig och lång. Som performance, väckte den många viktiga frågor som till exempel, vem har rätt att döma en annan människa?
Rosa Löften var den tredje och sista i en serie dansgästspel på Norrbottensteatern arrangerat av Dansnät Sverige och Dans i Nord.