Bastun har sina pålitliga vänner och ovänner. En vederkvickande inrättning när vardagen känns grå och unken. Eller ett rum för utvalda män att fatta besluten innan besluten ska fattas.
Haparandabon Kenneth Mikko är utan tvekan vän av bastubadandet. Han har gett ut en bok på eget förlag som är en ångande hyllning till bastun och med ett förvånansvärt stort kvinnligt inslag. Titeln är så enkel den kan vara: Sauna Bastu. Det anger också bastuns gränsöverskridande.
Kenneth Mikko har fotograferat bastubadare i norra Sverige, norra Finland och norra Ryssland. Förutom ett kort förord är det bilderna, fotografier, som gäller. Svartvita fotografier tagna i den ångande miljön. Inte alldeles enkelt.
Han inleder med ett kapitel med rubriken "Amasoner" och det är bastur fyllda med kvinnor och barn. Det är rökigt, dimmigt och ibland kan man bara skönja människorna när de sitter på laven, häller kallt vatten över sig eller använder björkruskan.
Bastun är som en smedja, björkruskan smedens hammare för att ge det upphettade en ny form. Sedan nedkylning i vattnet. Kanske är det därför bastubadaren känner sig som en ny människa.
Och så bara huvuden som sticker upp i vattnet när kvinnorna och barnen stigit ur bastun och hoppat i den kalla sjön. Naket men samtidigt inte naket.
Det bästa med denna bok om bastubadandet är Kenneth Mikkos upplägg, att bara berätta i bilder och inte ge sig på ämnet i textform. Här säger bilderna mera än vad tusen ord om bastubadande skulle säga.