En allvarsam absurdism

Under 40 år var den italienskfödde konstnären Franco Leidi verksam i Sverige som tecknare och grafiker, författare och debattör. Dessutom var han professor i grafik och som lärare kom han att påverka yngre generationers konstnärer. Men 2008 avled Leidi och ett unikt konstnärskap gick ur tiden.
Nu har hans postuma utställning Att vara tillsammans nått Luleå och Kulturens hus.
Den har ett visst tuggmotstånd. Det är inga bilder som man sveper över på någon sekund och sedan lämnar. De är långt ifrån inställsamma.
I stället är Leidis bilder uppfordrande och begär att man stannar till och tittar. Det beror mycket på det närmast rebusartade ikonspråk som han tar avstamp i, som har sina rötter i det katolska. Som konstnär har han varit något apart i sitt bildspråk för det sekulariserade Sverige.
I de objektramar som finns representerade är han ofta eklektisk och närmast överdådig i sin gestaltning av vad som liknar en slags altartavlor - med ett porträtt av profana helgon som vetenskapsmän eller konstnärer i mitten, omgivet av allehanda ting som handtag, bultar, muttrar och plåt.

Man kan se det italienska arvet i Leidis bilder. Både religiöst och historiskt. Hans människor tycks höra hemma i renässansen, men också i nuet. Tankarna går också till så disparata målare som Piero Di Cosimi, Hieronymus Bosch och Max Beckmann.
Det är en slags tidlös mänsklighet som tar form i Leidis bilder, samtidigt som de har något av en statisk aura.
Som om ikonmåleriets sakrala tillvaro frontalkrockar med det maskinära 1900-talet och tidiga 2000-talet.
Men det högtidliga till trots ryms en humor i bilderna som doftar av den italienska litteraturens absurdism under 1900-talet.
Det finns också en känsla av kommentar och referens till den italienska futurismen i en del av Leidis bilder. Kanske för att hans far anslöt till Mussolinis fascism på 1910-talet och hjälpte fascisterna till makten. Och i Leidis konstnärskap finns ofta en kritik mot makten och religionen. Han blev något av en skärskådare av förtryckets mekanismer, som Thomas Kjellgren uttrycker det i den utmärkta utställningskatalogen, utan att för den skulle bli deklarerande.
Hos Franco Leidi har också bilderna ibland haft en hotfull eller våldsam ton - som i Gömställe från 1972. Men i slutet av hans karriär tycks tonen dock ha ändrats. Mildrats.
Men oavsett tid så finns där ett linjens mästerskap, med fina exakta linjer, samtidigt som det finns en fantasifull grovhet och expressionism i hans bilder.
Det där spelet mellan linjens exakthet och den expressionistiska grovheten gör att Leidis bilder, i kombination med hans krävande tilltal och allvarsamma absurdism, lever kvar på näthinnan långt efter man lämnat utställningslokalen.