En ackordsföljd att spela i oändlighet

Jag avslutar mitt nöjesredaktörsvick på samma sätt som det började, genom att få spela halvt om halvt på hemmaplan. Trettondagsaftonen gick i bluesens tecken, med den gudabenådat begåvade traktorföraren/gitarrmanglaren Andreas Norberg och The Musical Express vid rodret. Visst spelade de ett antal rockdängor också. Men även där hägrar ständigt bluesen i bakgrunden.
Euskefeurat som spelade under trettondagen äger också en omisskännlig, bluesig attityd till livet, politiken och samtiden. Och visst, de spelade också stundtals ren blues, om än i inlandstappning. Konstigt vore väl annars.
Anton Nyström, trummis i power violence-bandet Dick Tracy från Luleå, beskriver bandets 30-sekunderslåtar så här:
- Man tar en vanlig bluestolva och speedar upp den typ fyra gånger så snabbt.

Själv spelar jag orgel i ett sjuttiotalsrockband. Man kan säga att vi genomgående befinner oss på kollisionskurs med bluesen. Av någon anledning gör vi allt för inte spela blues. Live har vi inte spelat en enda blues på fem år. Officiellt intar vi hållningen att bluesen är för simpel för ett band av vår kaliber. Inofficiellt spelar vi blues på vartenda rep. Vi hävdar att vi använder den som uppvärmning. Paradoxalt nog bygger troligen varenda låt vi skrivit på bluesens ackordsföljd och den där speciella lilla skalan som innehåller blå toner.
Bluesen är ju så förutsägbar. Man vet vad man får. Man vet vad som kommer. Spelar man i tonarten E vet man att det börjar på E och sedan kommer ett A och sedan ett E igen och efter det kommer B och därefter tillbaka till E. Och sedan kan man spela denna ackordsföljd i oändlighet. Givetvis tillkommer variationer. Men i sin enklaste form är det inte mer än tre ackord som gäller.

Det är väl just det universella som är skrämmande för en musiker. Vem som helst kan spela blues. Och ändå kan inte vem som helst spela blues. För att spela bra blues krävs något mer, något ytterligare. Det krävs känsla. Och personlighet. Dessa två faktorer är avgörande. BB King spelar inte blues på samma sätt som Jimi Hendrix. Johnny Winters blues skiljer sig från Rolling Stones. Artisten färgar
uttrycket.

Jag är inte på något sätt en äkta blueskännare. Ändå valde jag av någon anledning L.A Woman av alla Doors-skivor när jag körde hem till inlandet för att fira jul. Jag vidhåller att Jim Morrison var som allra bäst när han befann sig på tillvarons
yttersta gräns. Då sjöng han blues, kanske för att det var det enda han förmådde.

Om man på något sätt ska sy ihop den här krönikan så kan man hävda att arbetet som nöjesredaktör mycket väl skulle kunna vara som att spela blues. Så snart man lärt sig ackorden (redigeringen, artikelskriveriet, fotot) så kan man göra detta
i oändlighet. Givetvis tillkommer variationer. Men arbetsdagarna ter sig ändå ganska lika i sin enklaste form.
Nöjesredaktörens känsla och personlighet färgar
nöjessidan, vare sig han vill det eller inte. I slutändan är det han som väljer vinkeln, ingången. Han väljer att skriva om hur det är att repa i Lars Bonneviers finrum, om Martina Lundbergs arbete i en klädaffär eller om Bear Quartets musikaliska kaffekopp.
Eller så väljer han helt enkelt att skriva en krönika om något så basalt som blues.