Ella Jonsson - lysande debut om att hitta sig själv
BokAftonrodnad vacker nattElla JonssonVulkan
Och det konstaterade jag egentligen bara efter ett antal sidor. Berättelsen om 33-åriga bibliotikarien Lydia, som bor i Stockholm men har rötter i Svartträsk, ett medellångt stenkast från metropolen Överkalix, är skriven med lätt säker penna som vore det hennes tredje eller fjärde bok. Men bakom det lätta handlaget gömmer sig säkert många timmars stångade med prosan, så debutant hon är.
Storyn i korthet handlar om kons-ten att hitta sig själv. Eller att våga söka och vilja se, eller i alla fall försöka hitta den sammansatta person man själv i botten är. Även genom att se och förstå andra.
Det är dock ett sökande som Lydia börjar först efter att hon genom mammans övertalning rest hem för att hjälpa till med vårstädningen av huset, dess garderober, skåp, förråd och omgivande uthus. Men innan Lydia hunnit upp till Svartträsk har mamma Greta blivit sjuk och befinner sig på Sunderby sjukhus. Pappan är död sedan tre år tillbaka.
Det hus och hem som möter Lydia är tomt på människor, men däremot inte på minnen. "Hon var en tidsresenär och garderoben var hennes tidsmaskin."
Lydia blir dock varse att det inte självklart bara är angenäma upptäckter man kan göra i det hus som en gång var ens borg och trygghetskälla. Där kan, som i Lydias fall, finnas överskningar som till och med ifrågasätter ens egen identitet, och skapa frågor som:
Vem var egentligen min mamma? Vem är jag? Var hör jag hemma? Frågor som kan rymma mycket smärta om man vågar ta dem på allvar.
Osökt sätter Lydias omvälvande upptäckt i huset också den obehagliga frågan om vem som är far till barnen (för att låna delar av en svensk filmtitel). Utredningar och forskning i frågan berättar ju att "brevbärarn", som det brukar heta, inte så sällan är far. Det vill säga någon annan än man själv tror.
Men som Lydia visar är inte biologin det avgörande för vem man anser vara sin pappa.
Aftonrodnad vacker natt är en hyllning till landsbygden och i synnerhet dess norrbottniska dito. Bilden är romantiserad till bristningsgränsen. Men lovsången till ödslighet, 29 grader minus och evigt mörker, räddas av Ella Jonssons poetiska prosa.
Att vi både kan ha en
Lantis-Lydia och en Storstads-Lydia inom oss är däremot både sant och intressant och kan stundom vara en källa till rastlöshet.
Och att ensamheten bor på båda ställena, fast med olika ansikten.
Hos Lydia växer dock en insikt fram var hon hör hemma, och det är inte som helgfestande singel i huvudstaden.
Och hur hon ska klara sig, som vännerna på KB bekymrat undrar, vet Lydia efter nästan ett års praktik.
Räddningen stavas potatis, eller mer precis det potatisland där hon besegrat sorkarna, bland annat med ihärdig hjälp av en älskad pappa som är närvarande både som inre samtalspartner och i mer konkret men flyktig form.
Allt lever i romanen. Både ting och döda människor, och visst är det lite magisk realism som lever i Ella Jonssons penna.
"E J har stor potential", skrev jag tidigt i mina anteckningar. Så är det verkligen. Och får hon inte hybris av min recension tror jag vi kan vänta oss mycket av henne i framtiden. Hoppas kan man ju alltid.
Så jobbar vi med nyheter