Anna blir moraliskt indignerad när hennes mor berättar om dagen då hon cyklade vilse i trakten av Örebro. Det var på bröllopsresan 1968, och medan mannen som Anna alltid sett som sin far låg magsjuk på hotellrummet, stannade modern till vid Bredbergs mekaniska för att pumpa däcken. På verkstaden möter hon Konrad och blir förtrollad av hans himmelsblå ögon. Detta medför att det på denna cykeltur inte bara är däcken som blir pumpade.
Anna ger sig ut på jakt efter sin far och finner honom på gården Hagbraket. Hon ger sig inte till känna utan låtsas vara ute efter prylar till en loppmarknad. Konrad visar sig tyvärr vara en otrevlig snuskgubbe som bland skrotet i ladugården hinner med att stoppa upp handen innanför hennes kjol och Anna flyr i tårar.
Sittandes hos hårfrisörskan läser hon sjutton år senare en artikel i en damtidning. Den handlar om en äldre man som fått en stroke och därefter blivit transformerad. En besvärlig och elak gubbe som nu strålar av kärleksenergi och helande kraft. Vid sin sida har han dottern Vendela som agerar assistent och språkrör då stroken gjort honom både förlamad och stum. Anna känner igen sin far Konrad, eller Muni Ra som han numera heter, och till Hagbraket vallfärdar sökare från hela världen för att få vara nära den varelse som verkar ha många likheter med Gud. Naturligtvis kan Anna inte låta bli att återigen närma sig gården. Hon tror att hon kommer avslöja en bluff, men de upplevelser hon har känns äkta, och hon blir allt mer involverad i verksamheten.
Att Fader vår skulle bli det bästa jag läst på länge var något jag inte hade förväntat mig. Boken är inte existentiellt djupgående, vilket jag uppskattar, utan lättsam och roande. Författarinnan har blandat en liten nypa satir med finkänsligt allvar. Hon driver försiktigt med de karaktärer (flum) som är typiska att återfinna på ett sådant ställe som Hagbraket, och även om Anna öppnar upp för att det kan finnas något större så blir hon aldrig riktigt övertygad. Anna betonar alldeles i slutet de två orden Levande och Frågetecken, det är vad hon numera är. Det är kontentan av hennes upplevelser.
Inger Edelfeldt ger oss läsare stort utrymme för att fritt tolka berättelsen, och utav denna roman kan man inte förvänta sig några svar, men väl en underhållande och innerlig läsupplevelse.