Autofiktionen, eller den mycket närbesläktade, fiktiva självbiografin, väcker både låga och höga lustar hos läsaren. Det låga blir att försöka lista ut vad som är "sant", och vad författaren nu berättar som inte förut kommit till allmänhetens kännedom. Den högre läsningen är t ex att uppskatta syftet med att formen valts, leta efter kritik och idéer, precis som i vilken bra skönlitteratur som helst.
Kerstin Ekman skriver denna gång i en för henne annorlunda stil, mer åt Paasilinnas skröneteknik, med korta slagkraftiga meningar, som poängterar handlingen. Det finns två berättarjag i boken, det ena i jag-form, med svävande, fysiska konturer, och det andra i tredje person, som föreställer en framgångsrik författare, Lillemor. Jagberättandet har, precis som ofta hos Paasilinna, övernaturliga förmågor, och kan t ex se både genom betong och kläder. Jaget både förföljer och stjäl från Lillemor, som å sin sida också verkar ha något slags ofrånkomligt beroende av sin skugga.
Vill man kan man läsa handlingen för sig, och strunta i idéinnehållet, och däri liknar Ekmans nya bok många av hennes tidigare, t ex Berättelser om vatten. Grand final i skojarbranschen är rolig, full av krumsprång och oväntade inslag. Både Lillemor Troj och hennes skugg-ego, är sidor av Ekman själv, och det är underhållande att se dem gnabbas och trotsa varandra, genom flera årtionden.
Många funderingar om författarroll, om skrivande, om lärande, samsas med lite småljummen kritik av förlagsvärlden och det litterära etablissemanget, varav ju Ekman själv är en del. Men framförallt är det Kerstin Ekmans författarjag som väljer sida i boken. Det är ingen idé att öda tid och kraft på att kritisera sånt som inte går att ändra på, var än skrynklorna i samhället än befinner sig. Och även om litteraturen till formen också kan vara ett knöligt och trubbigt instrument så verkar bokens slutsats vara att det i alla fall bättre att skriva, än att klaga på förläggare, på media, eller på institutionerna.