Av och till kommer det resande ”stjärnskott” som besöker vårt nordliga kustland. Den mest kände bör vara Carl von Linné. Sedan har vi de mindre lysande stjärnskotten som reste runt, avbildade och beskrev sin egen högst aktuella samtid och naturligtvis utifrån egna intressen. En av dem var Eigil Schwab, vanligen titulerad tecknare, målare, illustratör
I Umeå och på Västerbottens museum pågår under hösten 2016 konstutställningen ”Norrländska landskap”, där vi påminns om Schwabs landsomfattande resor tillsammans med sin hustru under åren 1927-36. Det var helt enkelt ett jättelikt projekt, ett kulturföretag omfattande tio fältsäsonger. Sammanlagt kom Schwab att göra ca 375 gouacher från hela landet. Sammanlagt blev det också ca 21 000 mil på landsväg. Det var många och långa och besvärliga mil åtminstone ibland. I Abisko fick Schwab ha vattnet till färgerna i en termosflaska för att det inte skulle frysa. I stället frös penseln till en isklump, så han tvingades att värma den i munnen för att kunna fortsätta måla.
Bonniers förlag gav under åren 1936-39 ut praktverket "Sverige – De Svenska Landskapen" i fyra delar med fyra landskap i varje del. Planschverket hade texter av kända författare med anknytning till det enskilda landskapet. Planerad utgivning var sex delar – men andra världskriget kom emellan.
Därmed återstod så åtta landskap, däribland Västerbotten, Norrbotten och Lappland som aldrig blev publicerade. Det sades att tiderna på praktverksmarknaden hade blivit annorlunda, ”att handgjorda illustrationer trängdes undan av färgfotografier och värdesattes inte lika högt som tidigare.” Det kanske inte enbart var en fråga om färgbilder av ena eller andra slaget. Med efterkrigstiden börjar så mycket nytt i det svenska samhället. Tänk på de sociala och ekonomiska omvälvningarna, när en ny jordbrukspolitik och industrialismen blev än mera aktuella för folkets flertal. Eller kan vi uttrycka det än rakare – landsbygdens avfolkning.
Ett år som 1936 var Schwab inne på den här tanken – nämligen konstnärens frihet som inte fick sitta i högsätet till vägs ände: ”Vid mitt arbete har jag huvudsakligen gått efter den originella principen att jag tagit det som kommit i min väg – gamla bruk, bondgårdar, sågverk, kvarnar, fjäll, skogar, åkrar och bergknallar. Att gå efter uppslagsverk visade sig hopplöst, jag fick ändå lust på något annat som träffade mitt ögas näthinna. Inga städer äro medtagna, det skulle kunna bli ett helt verk till.”
Vi har en annan kringresande skildrare av landskap och bebyggelse som även han var bilburen och har gjort hundratals bilder främst av kulturhistoriska miljöer. Det var Ferdinand Boberg, som gjorde sina resor på 1920-talet. Bobergs produktion kan vi ta del av i en relativt nyutkommen utgåva, planschverket "Svenska bilder" med undertiteln "I Anna och Ferdinand Bobergs fotspår efter hundra år". Trots att själva resandet inte var helt samtida så finns det åtskilliga likheter.
Båda var intresserade av byggnader och landskap i största allmänhet. Båda hade en rikstäckande ambition (och där vi får se nymodigheten bilen som en förutsättning för att inom rimlig tid kunna genomföra ett sådant storverk). Båda hade med sig inte bara öppen bil utan även respektive hustru liksom den nya tidens ”trollkarl”, eller privatchauffören som helt diskret skulle stå för allt det praktiska (utom möjligen kaffekorgen) under en sådan expedition. Slutligen skulle båda skapa var sitt bestående monument. Schwab efterlämnade redan under 30-talet sitt stympade fyrabandverk, Boberg fick en motsvarande redovisning men först i anslutning till 100-årsminnet. För hans del omfattade ”livsverket” 30 000 mil och 3 500 bilder.
Att resa är inte bara att förflytta sig eller att uppleva ständigt nya vyer. Det är även att berätta eller att dokumentera vad som finns bortom den egna hemmaplanen. Lika gärna kan vi kanske säga att det är att öppna ögonen för såväl hemmapublik som de utifrån kommande. Räcker något sådant som motivering för bildverk likt vad som här nämnts? Egentligen inte helt. När de öppna bilarna med privatchaufför rullade på de nordliga grusvägarna skedde detta i ett landskap som vi inte riktigt kan föreställa oss. Därför behöver vi bilder som introduktion till allt detta annorlunda.