Redan som barn fanns konsten där för Britta, som ett sätt att förmedla sig på. Hon hade en sådan längtan att få uttrycka saker.
-Egentligen ville jag bli sångerska eller musiker men det fanns ingen som kunde lära mig att spela. Då tänkte jag att jag väljer bilder för det är någonting jag själv kan börja med och undersöka. Jag hade mina bilder inom mig när vi satt och tecknade med kol på kåtan vita duk och på tårtkartonger som vi fick från stora begravningar i vårt närområde
Så småningom började hon på nomadskolan i Karesuando och där fanns det visserligen böcker att läsa ur men Britta trånade efter material att få uttrycka sig med. Material och tekniker fick hon tillfälle att utforska på de konstutbildningarna hon sedan gick.
- Det går inte att över en natt att finna fram vilka material och vilken teknik som man vill uttrycka sig genom. Jag hade bilderna inom mig och jag såg dem men jag var tvungen att testa mig fram.
Hon provade med bildväv, grafik - allt som fanns. Men det var först en dag när hon stod och färgade garn som hon kom på det.
- Då klack det till att de här garnerna ska jag använda till att måla med på linnestruktur.
Då var Britta 25 år gammal.
Den första bild hon gjorde var en bild från vardagslivet med massor av människor.
-Det jag berättar med mina bilder är det jag fått med mig hemifrån. Små vardagliga händelser, små arbetsmoment för i den samiska kulturen har man alltid lärt barnen genom att leka.
Nu gör hon även akvareller och collage men fortfarande arbetar hon allra mest med textil.
- Håller man sig inom sitt material blir man en duktig hantverkare. Det är lättare att få ut det man vill säga genom ett material som man känner. Jag är en textilare från urgrunden. Jag har vuxit upp i ett hem där man slöjdat till vardagsbehov så jag har fått med mig det här med garner och tyger och skinn.
Hon kallar broderiet för långsamhetens estetik .
-Varenda stygn jag gjort innehåller så mycket tankar. Om bilderna skulle kunna berätta i ord skulle det vara hur många berättelser som helst och en bild kan ha flera flera tusen stygn. Det är det som är charmen med att arbeta med berättande broderi, att man får tid till eftertanke.
Ett av de verk hon gjort som hon är mest nöjd med är Kråkorna som hon gjorde under Alta konflikten. Den har blivit en ikon för protester mot överhetsbeslut.
- Det är en politisk bild sprungen ur den samiska mytologin. Den visar kråkor som blir poliser när de landar. Den bygger på ett samiskt uttryck som säger - Sedan när har överheten stuckit ut varandras ögon?
På julafton 1956 dog Brittas pappa. Då var Britta fem år. Hon minns hur hennes mamma blev så chockad när polisen stövlade in och gav sorgebudet att hon tappade minsta barnet i golvet. Det var nio barn och en renhjord att ta hand om.
-Det uppstod så mycket bilder, på den tiden var det tabu att tala om de döda. När jag blev vuxen har jag bearbetat händelsen genom bilder.
Hon tror att fler hade behövt få uttrycka sig på ett eller annat sätt.
-Det är som en urkraft inom oss. Om vi får uttrycka oss med våra händer och sinnen då blir vi lyckliga. När jag arbetar med broderi då är jag jättelycklig. Jag går in i någonting, jag glömmer bort hela världen. Mitt jobb är också terapi för mig, det är semester.
Vilka känslor hennes verk ska förmedla låter hon vara osagt.
-Man blir glad om någon mottagare får några tankar. Det är det som är meningen också att mottagare läser bilder på sitt sätt. Bildspråket tolkar vi på ett annat sätt än det verbala. Det som är det fantastiska med bildspråket att där har man lov att lägga de ord man själv vill. Men om jag som bildkonstnär berättar vad jag tänkt då kanske man får en helt annan dimension. Eller om en konsthistoriker tolkar mina bilder då får jag själv en annan bild.
Britta Marakatt-Labba är same. För henne är det en livsstil.
-Jag har fått växa upp i en genuin samisk miljö, alla får ju inte göra det. Och jag tycker att det beror på hur man är inombords om man är same. För mig är identitet den som jag är inombords, vilka livsnormer jag bär på. Folk måste få identifiera sig med det de är, säger Britta Marakatt-Labba.
Och det är precis det hon förmedlar med sin konst - vad hon själv bär inombords, fritt att tas emot på det sätt mottagaren behagar.