"Egentligen är det här en kultursociologisk skrift"
När Carl Johan De Geer pratar påminner det om upplägget i hans senaste bok "Jakten mot nollpunkten". Ämnena varierar och spänner över stort och smått; om hur han alltid var bilarnas sista ägare till politiken. I går besökte han Luleå för att berätta om sin bok.
Foto:
- Jag gjorde filmen Jag minns Lena Svedberg och den blev väldigt uppmärksammad. Det var min debut som dokumentärfilmare. Jag blev förvånad över framgången och att jag kunde byta karriär vid 61 års ålder, säger De Geer och ler.
Sedan dess har det blivit ett dussin dokumentärfilmer. Den kanske mest uppmärksammade kom 2003 och heter Mormor, Hitler och jag. I den filmen gör De Geer upp med sin mormors nazistiska sympatier. Hon var en underbar mormor för sina barnbarn, men hade samtidigt travar med nazistiska tidskrifter som låg framme långt efter krigets slut.
- Det är nog min bästa dokumentärfilm. Det är en kontroversiell film och mina kusiner tyckte inte om den, säger han.
Filmen visades i Cannes och har sålts till ett 70-tal länder efter att den översattes till franska.
- Det ledde till att det blev lätt för mig att få göra dokumentärfilmer och på måndag visas min senaste dokumentärfilm i SVT; På spaning efter den prins som flytt. Den handlar om prins Eugen och jag framträder som honom i filmen, säger De Geer.
Men alla dessa filmuppdrag och annat som De Geer sysslar med lade också käppar i hjulet för ett annat projekt: Jakten mot nollpunkten.
- Det var tack vare Eva Bonnier, min förläggare, som den blev gjord. Hon ringde och tjatade på mig och frågade hur det gick, säger De Geer.
Men han tycker att boken blivit lite missuppfattad av kritikerna. Det är inte en självbiografisk bok i samma mening som PO Enqvists Ett annat liv.
- Egentligen är det här en kultursociologisk skrift i stil med Pierre Bourdieus studier av det kulturella kapitalet, säger De Geer.
Anslaget ges redan i början av boken, där han citerat ett recept från hovets hemsida och kontrasterat det med ett citat av Mao.
- Jag tycker att den där matsedeln är fjant. Det finns ju snart inga ställen där man kan äta vanlig enkel mat, säger han.
När De Geer får frågan om klass noterar han att den kommit ofta på senare tid.
- Jag försöker förneka att det finns klass och hävda att folk är lika mycket värda. Och jag valde ju att bli konstnär istället för advokat som många i min släkt blev. Men min mamma var väldigt mån om att tillhöra adeln på ett för mig pinsamt sätt. Och jag fick en massa stryk i skolan för att jag kom från en adlig familj.
Politiskt ställde De Geer sig till vänster, utan att för den skull foga in sig i 70-talets marxistiska vänstervåg och tidskriften Puss som han satt i redaktionen för blev aldrig riktigt accepterad av den rättrogna vänstern eftersom de slog åt alla håll i sin kritik.
Men De Geer säger att han fortfarande får ta emot ett och annat nålstick från Svenska dagbladets ledarredaktion och vara någon slags galjonsfigur för vänsterkulturen där.
- Det är intressant med de där nålsticken. Jag tycker att det fortfarande finns ett hat mot vänstern i en del liberala tidningar, trots att vänstern hade rätt i många frågor på 60- och 70-talen. Dessutom finns det ett hat mot kultur som vädras på Svenska dagbladets ledarsidor.
Så jobbar vi med nyheter