Egenpublicering är den äldsta publicering vi känner. Förlag kommer sent in i bilden och är kanske på väg ut ur den. Tidens tempo och datorns möjligheter talar för egenpublicering.
Men hur var det nu, den gången i tiden för väldigt länge sedan? Gjorde en människa allt? Var det hen som ristade i sten som också kom med idén, övertygade någon eller på egen hand fixade stenen, tillverkade eller bytte till sig verktygen och dessutom korrekturläste?
Tillåt mig att tvivla.
Men ...
Nu är alla författare.
Nu är alla publicister.
Nu är alla förläggare.
Hej-å-hå, vad-fort-det-går …
… men inte alltid så särskilt bra.
Mängden egenutgivna böcker håller inte alltid vad de lovar. Att gena i kurvor är bra för orienteraren men sällan för litteratören. Här gäller mostånd. Att tiden är ens vän, inte fiende. Att publicera sig på nätet är snabbt gjort och enkelt. Inget motstånd.
Idag erbjuds tjänster för att ta vägen förbi hindret, förläggaren. Du betalar, någon putsar dina texter. Förlag och förläggare ses som hinder eftersom de senarelägger, konstrar, bjuder motstånd och ställer frågor som du inte vill ha – eftersom din text är ”färdig”. Dessutom korrekturläst av din morsa och din bästa kompis. Båda gillar vad du skrivit.
Klart, alltså.
Publish, God damn, Publish!
Varför ska förläggare eller redaktörer bry sig?
Nej, egentligen vet jag inte. Jag råkar bara ha en utdöende läggning för att redigera och korrekturläsa.
Men tillåt mig ändå, som den petimeter jag är, säga att det i grunden handlar om språkets utveckling. Om vad som bidrar och inte bidrar till dess utveckling.
Därför tror jag benhårt på motståndets lag, då den formerar sig i laguppställningen: redaktör, språkgranskare, korrekturläsare, kunnig layoutare och någon med känsla för omslag.
Vilken kurva ville du gena i? sa du.
Är det inte bara att köra på, liksom?
Jo, förvisso.
Trycksak är en sak – litteratur något annat.
Och just här låter jag olidligt snobbig, förlåt, men jag kan inte låta bli, ty jag är sprungen ur ett kanske utdöende släkte. Då har man råd med vissa later.