Vi träffar honom dagen innan vernissagen. Han har hängt nästan alla oljemålningarna och på nästan alla finns vatten.
– Jag fascineras av vatten. Tyvärr kan ingen återge vattnets glitter, det måste göras rörligt. Till den här målningen ska jag sätta en dikt av Tomas Tranströmer, hans långdikt ”Östersjöar”. Den passar, säger Frank Lind.
Så en målande musiker sätter inte ett musikstycke till målningen?
– Jag målar inte till musik och jag spelar inte längre för jag är döv på ena örat. Jag saknar stereofonisk hörsel. De kom smygande de sista åren, så jag slutade med musiken. Det låter ju så konstigt när hörapparaten förstärker ljudet. Sedan är det svårt att konvertera ett musikstycke till en bild.
Men helt tonlösa är inte Frank Linds målningar. Vi stannar upp vid den han kallar ”Dimman lättar”.
– Den är som Carl Nielsens flöjtstycke, säger han om målningen som delar titel med den danske tonsättarens kanske mest kända verk.
Vägen var lång från Banfors, tre kilometer söder om Långträsk i Markbygdens församling, till de stora konsertscenerna runtom i Europa. Han fick arbeta med de stora dirigenterna och solisterna. En del mycket speciella.
– Tonsättaren Arvo Pärt blev aldrig färdig med sina kompositioner. Han var med och ändrade medan vi repeterade. Men när urpremiären var färdig blev det inga fler ändringar. Då var han klar, säger Frank Lind om den estniske tonsättaren.
Han liknar det vid målande konstnärer. Kirunabon Alvar Jansson fortsatte att bättra på sina verk efter utställningens vernissage.
Det var inte självklart att Frank Lind skulle bli musiker. Han hade också kunnat bli konstnär.
– På realskolan i Piteå hade jag Stig Sandberg som lärare i teckning. Han ansåg att jag hade talang och tyckte att jag skulle ägna mig åt konst.
Så blev det inte, i stället tekniska läroverket i Luleå. Där fanns det en musiklärare som såg Frank Lind som en blivande musiker och lyckades få honom att sadla om och söka till Framnäs folkhögskola i Piteå. Sedan blev det musik för hela slanten och en tid också i Wien, förutom anställningar vid Kungliga filharmonin i Stockholm och andra orkestrar.
Men de många musikåren finns inte med på denna utställning. Det är livet utanför konsertsalarna och repetitionslokalerna som han format med penseln. Även om det handlar om vatten och ljus, så blir det inga upprepningar. Ingen duk är lik den andra. Sedan finns också de vattenfria motiven.
– Det här är ”Frukost i Banfors”, farfars krontorp där jag föddes och tillbringade de 18 första åren. Här är det slutet av 1970-talet. Där finns min hustru och barnen och min bror Alfs barn.
Ursprunget är ett fotografi, men även om ett fotografi inte sägs ljuga, så såg det inte helt rätt ut för Frank Lind.
– Där fanns Kefir och annat från den tiden, men också en rak falukorv. När jag skulle göra målningen köpte jag en klassisk falukorv med det rätta formen, arrangerade det ljusmässigt och på en kvart hade korven blivit rätt.
Frank Lind beskriver konstbytet, från musiker till målande konstnär som något som trots allt har beröringspunkter. Det blev han varse om under åren på konstskolan i Sunderbyn.
– Måla var ju ett helt annat uttryckssätt än musiken. Vi tecknade kroki och överförde synintryck till pennan eller penseln och det är som samspelet mellan violinisten och stråken. Där finns en parallell.