Katarina Wennstam
Svikaren
Albert Bonniers förlag
Det är beståndsdelarna i Katarina Wennstams roman Svikaren, som är den första i en planerad trilogi med kriminalinspektör Charlotta Lugn och advokat Shirin Sundin i dramats brottsbekämpande centrum.
Romanen slår på konventionellt sätt an med ett mord, närapå en slakt där den som tas av daga huggs ihjäl av en gärningsman som måste nära ett djupt hat bakom kniven. Den mördade heter Sebastian Lilja och är en känd fotbollsspelare. Han har dock gjort nå’t som bland vissa inbitna fans är synonymt med det stora sveket, gått från moderklubben AIK och till rivalen Hammarby.
Ända bortåt sidan 200 får Wennstams roman mig att gäspa. Det är utredning och misstankar som ensidigt kopplas till det hat som väckts av den mördades "svek". Vad som gäller är bara att få ihop de sista bitarna och häkta den misstänkte "fotbollshuliganen". Tji blir det med det, men där börjar i stället Wennstams berättelse bli intressant.
Romanen får nya dimensioner när brottet visar sig spegla en sjuka inom fotbollsvärlden, som i botten förstås också har en samhällelig kontext; hatet, föraktet och förlöjligandet av en sexuell läggning där två personer av samma kön attraheras av varandra.
Det är omöjligt att inte tänka på fotbollsspelaren Anton Hysén. För hans mod att "komma ut" fick säkert det att röra sig på olika sätt inom många, inte minst bland de mörkertal av självförnekare av sin egen sexualitet som lever och verkar inom i huvudsak den manliga idrotten. Och som i Svikaren är källan till mord.
Svikaren kallas för en "spänningsroman". Och visst blir det allt mer spännande ju längre den lider. Men jag läser den ändå främst som ett inlägg i en debatt som då och då hettar till. Det är för övrigt lite av Katarina Wennstams signum även som romanförfattare.
Ivar-Lo tvivlade på idrotten. Vad som är säkert är att den har flera tvivelaktiga sidor.