Efter närmare 80 sidor dikter med lika matt lyster som en väderbiten förstukvist, så kommer kärnan i Industriminnen. Språket glöder, i skarp kontrast till övrigt i diktsamlingen.
En dörr till gamla, men mycket viktiga minnen öppnas, och det känns som att poeten för första gången tagit itu med just detta stoff. .../stor/dragig dörr öppen, ljud av föredrag/om yttrandefrihet och maktens vilja att välja/hur berättelsen ska låta.
Jag återvänder /till kroppen: hämtar, lämnar, lagar, ska tömma över/från den stora hinken till/den lilla behållaren,/skänka bort det mesta./
Skänker bort gör Lillpers, till läsaren och till lyriken. Ramberättelsen för att berätta om fadern utgår från en utstädning av en lägenhet; diktjaget går igenom föremålen och kopplingar skapas till faderns sätt att tänka om det hantverksmässiga och om handaskicklighet. Faderns historik är ordknapp, som om minnet tappat sin språkliga gestaltning och endast lämnat fakta kvar. /Pappa var död ett tag/ i Umeå en krigsvinter/illa ankommen i lunga efter/övernattningar i beredskapstidens tält,/såg sig själv ligga/på operationsbordet men vände och levde./På ryggen det djupa ärr/man inte nämnde./
Det rör sig som 8-9 intensiva sidor som gör titeln rättvisa. Intrycket är att återkomsten till några, mycket speciella minnen, är nog i sig, och utbrodering inte varit nödvändig.
Runt dessa sidor ligger desto mer av just utbroderingar, shabby chic-dikter med vitpatinering och smårostiga detaljer, uppblandad med lätt vildvuxen trädgårdsgrönska; vackert, men inte helt nödvändigt. Diktjaget uttrycker besvikelse över att de där minnena "djupt nere i insjöarna", inte innehöll allt hon velat hitta eller få veta.
Man kan skriva hundra dikter om denna saknad, men ändå inte få det man verkligen var ute efter. Till slut får diktjaget nöja sig med att inte komma längre än till just ett avgränsat knippe "industriminnen", och kontakten i sig: /men att jag ropar/och han svarar/är i grunden viktigast av allt-/jag ropar/och han svarar/det är i grunden viktigast av allt/