E-type fick obefintlig respons

Martin "E-Type" Eriksson studsar in på scenen som ett lyckligt litet barn alternativt en berusad Peter Crouch. Han ser taggad ut och skriker "Hej Luleåååå!". Responsen är närmast obefintlig, i E-Type-på-Luleåkalaset mått mätt. Publikmassan är förvånansvärt gles och verkar närmast förlamade.

Det kan vara kylan. Det kan vara E-Types blotta närvaro. Det mest troliga är dock att folk faktiskt inser att den kompakta smörjan som kastas ut från Södra hamnscenen från det att den första pyrotekniken smälls av, inte är värd det minsta lilla handklapp eller tjut.
E-Types kvaliteter som sångare står under all kritik. För det första hör man knappt hans sång. Den är så lågt mixad och saknar så mycket diskant att de enda ord man kan urskilja, förutom E-Types tafatta mellansnack, är de som sjungs av körsångerskorna. Han måste vara den enda artisten som väljer att överröstas av sina körsångerskor.
Det är för övrigt konsertens enda behållning.

När E-Type försvinner från scenen (för att göra vad?) och låter de båda hotpantsklädda kvinnorna gå längst fram och sjunga några refränger, låter det faktiskt lite bra. Om man bortser från låtarnas pura anti-kvalitet, vill säga.
När mannen för kvällen uppger introskriket till "Set the World on Fire" och snarare låter som en dödsjuk gammal gubbe än den mäktiga viking han så gärna vill vara, förstår jag. E-Type är slut som artist.