Dystra Moloken släpper episk debut-EP

Kristoffer "Koffe" Bäckström drev den ideella föreningen Piteå Hardcore i tre år. Han arrangerade hundratals spelningar, bland annat den årliga punkfestivalen Höstväsen, och var tillsammans med kollegorna i motsvarigheten Luleå Hardcore en av få eldsjälar som höll Norrbottens punk- och hardcorescen ovanför ytan. Men arbetet var ofta slitsamt och sällan tacksamt. Till slut tröttnade Kristoffer och flyttade till Malmö, som lockade med sin frodiga punkscen och närhet till kontinenten. Han hittade ett par band som han spelade med från och till.
Men det räckte inte.
- Jag satt mest hemma och skrev otroligt många låtar och riff. Och längtade tillbaka till Norrland, säger Kristoffer.
Flyttade tillbaka
Så efter ett år packade han flyttlådorna igen och gav sig av norrut. Men inte ända till Piteå. Han beslutade sig för att stanna i Umeå.
- Jag hade berättat om mina låtidéer för min bror som bor där. "Det ska vara mäktigt!", sa jag åt honom. Han hade också skrivit en del grejer, så vi satte oss i hans vardagsrum, kopplade in en bas och en gitarr i samma förstärkare och gjorde nästan hela EPn i ett svep.
Det Kristoffer pratar om är hans nya band Molokens debutsläpp, EPn We All Face the Dark Alone. Låten (ja, skivan består av en enda låt på drygt 15 minuter) tillkom som genom "ett mirakel", säger Kristoffer entusiastiskt.
- Allt var så spontant! Men mina idéer och riff visade sig passa perfekt ihop med brorsans. De smälte liksom samman. Som ett pussel.
Tänker lika musikaliskt
Kristoffer och hans bror Nicklas satt alltså 100 mil från varandra och skrev en 15 minuter lång låt tillsammans - utan att successivt synkronisera resultatet. Kanske behövdes ingen direkt kommunikation på grund av brödraskapets starka band?
- Ja, så kan det nog vara. Vi tänker väldigt lika musikaliskt. Och så hade jag ju berättat om att jag var sugen på att göra mäktig musik. Den gemensamma inriktningen räckte för att det skulle funka.
Mäktig, ja. Och episk. Men musiken är framförallt mörk. EPns titel (på svenska: Vi Möter Alla Mörkret Ensamma) vittnar om Kristoffers egen dödsångest.
- När man ligger i sängen och ska sova är man ensam med sina tankar. Som när man dör, det är ingen som följer med på den resan. I tv-serien Lost säger de: "Live together, die alone". Det är just det som vi vill belysa, säger Kristoffer.
Inga satanister
Moloken har flera gånger fått frågan om de är deprimerade. Eller satanister. Bandnamnet och EP-titeln tyder onekligen på det. För att inte tala om den oerhört dystra musiken, som Kristoffer inte benämner som post-metal utan som "doomcore". Men han skrattar åt bilden av honom själv och resten av bandet som djävulsdyrkare.
- Men vi är inte så tungsinta som man lätt kan tro. Du kan vara lugn. Vi skändar inga gravar och dricker inget blod. Vi är socialister och vill att alla ska må bra. Jag själv anses vara glad och positiv. Musiken är inte en spegling av mig själv som person - den är min terapi. Det är genom den jag får ut min dödsångest så jag slipper gå runt och ha den till vardags.
Och ur lyssnarens perspektiv: tror du att musiken är medicin mot, eller bränsle för, ångest?
- Det har jag aldrig reflekterat över. Själv blir jag lugn och harmonisk av att lyssna på oss. Jag brukar somna till vår musik. Så för mig är det definitivt medicin. Men lyssnarna vet jag inte, de får bilda sin egen uppfattning.
Vad är det som gör att ni och andra norrländska band som exempelvis Cult of Luna och Breach hittar det där nattsvarta i musiken?
- Jag har ställt den frågan till mig själv. Ett möjligt svar är att vi är mindre stressade här uppe, får mer tid till eftertanke och grubblar mycket på döden.

Fotnot: