Egentligen är det ju så att ungdomarna i vårt tidevarv, trots att de är så medieaktiva, inte har någon riktig röst i vad som brukar kallas ”det offentliga rummet”. När barn och ungdomar intervjuas händer det ofta att de bara framträder med förnamnen, frågorna är ledande och svaren enstaviga.
Så det här med ungdomeri blir för de vuxna en slags subkultur, ett otillgängligt territorium bestående av förnamnsindivider utan riktigt fotfäste.
Ung scen norr är en satsning från Norrbottensteatern som försöker ändra på detta, och ge verklig röst år de unga. Vad pågår i deras tankar och liv? Med inskickade texter, och material från en rad intervjuer med ungdomar från främst Älvsbyn och Arvidsjaur, har det blivit föreställningen Man vänjer ju sig vid det vackra.
Tablåteater kanske man kan kalla det. Skådespelarna tar av och på sig mössor, ömsom berättar och ömsom gör små gestaltningar av ungdomarnas historier. Till formen en pjäs som handlar om vad pjäsen borde handla om, och därför ingenting som kommer att gå till teaterhistorien. Nej, då är det snarare innehållet som bli bärande. Som att få kika in i en värld som ingen tidigare haft tillgång till.
Titeln är hämtad från en av de inskickade texterna:
”Det är ganska vanligt med norrsken här, och man vänjer ju sig...vid det vackra. Och när jag ser norrsken, då blir jag som lugn...”
På ett sätt blir detta de ungas hyllning till Norrbotten som levnadsplats. Visst, det kan vara allt för lugnt och händelselöst ibland. Som en av informanterna sa: att ska man göra en pjäs om hur det är att leva som ung här så blir det 2 x 30 minuter ingenting. Sätt en snöboll mitt på scenen och låt publiken titta på den. Ungefär.
Men trots stillaståendet – plus en del elände och en massa svårigheter med droger, familjeförhållanden, övergrepp och bristande jämställdhet mellan könen – så finns här också en stor portion stolthet och insikt om att detta nog är en väldigt speciell och vacker plats att växa upp på.
Och i sin förlängning ett tidsdokument över en period då det fanns stor frihet, men där känslan av instängdhet paradoxalt nog kanske upplevdes som större än vad som rymdes på måttskalan. Efter ett tag känns det här nästan som en begravningsceremoni, där ungdomarnas historier tillhör det förgångna. Minnen över bortglömda själar.
Och lyckan, vart tog den vägen? Närmast osynlig genom hela föreställningen.
Det fina är att här finns mycket humor, och att skådespelarna samtidigt lyckas behandla ungdomarnas berättelser med stor respekt. Däremot skapas aldrig någon riktig teaterillusion runt föreställningen som sådan, och därför tror jag att gestaltningarna får svårt att nå ända fram till publikens hjärta.
Men jag fattar ju att ändamålet (låta ungdomarnas sanna story komma fram) helgat medlen (gjort att dramat har fått stå tillbaka).
Efter denna offentliga premiär ska Man vänjer ju sig vid det vackra ut på stor skolturné. Fast man borde kanske tänka även tvärt om, och följa upp med en arbetsplatsturné, så fler vuxna fick kika in i huvudet på unga anno 2015.