Så ser den samiska, historiska traditionen ut. I takt med förändringar i renskötseln, i den statliga förvaltningen av samiska ärenden, och samhällets förändringar i stort, inte minst industrialiseringen, så har också förändringar i bruksslöjdandet skett.
Lägg till denna även de nya tankesätt nya generationer av samer fört in i hantverket, så börjar man närma sig vad begreppet duodji innebär.
Tradition och förnyelse är två olika krafter, som ofta drar åt motsatt håll. Vad traditionalisterna kanske inte alltid kommer ihåg, är att även deras tankegångar en gång var de nya, som någon äldre eller mer fundamentalistiskt lagd, fnyste åt.
Man skulle kunna beskriva duodji som ett tåg som rör sig framåt, i takt med tiden, men alltid i Sápmi. Vartefter kopplas nya vagnar på och gamla ställs av. Nya slöjdare kliver på, reser med traditionen och tillför sina egna, nya idéer.
Tåget växlar in på nya spår, men är på samma kurs. Den gamla ångdriften har bytts ut mot modernare maskiner, och takten och produktionen ökar. I tågfönstren ser man både gamla och nya samiska slöjdare, gamla och nya föremål, gamla och nya material, gammal och ny formgivning.
I detta tågsätt finns det också en vagn för de samiska konstnärerna, som med friare och friare händer börjat nyttja uttryck och material från den "vanliga" konstvärlden, som t ex måleri, glas, och skulptur, för att skapa utifrån sin samiska identitet och tradition.
Någon enstaka lokförare finns det inte, utan kraften framåt bestäms av passagerarnas idéer, engagemang och kreativitet.
Denna roadtrip är det fler och fler samer som har hoppat på de senaste 15-20 åren, och därigenom går utvecklingen inom duodji ännu snabbare. Den samiska slöjden och hantverket delar sig i två tydliga linjer, trä/horn, och skinn/textil.
Duodji-utvecklingen ser väldigt olika ut, inom respektive område. Till tågmetaforen om duodji borde man kanske därför lägga till att det är två tåg som kör på dubbelspår, men med olika innehåll.
Med några få undantag är det samiska män som slöjdar i trä och horn, och samiska kvinnor i skinn och textil.
Duodjin har alltså en historisk, osynlig infrastruktur, med överlämning mellan generationerna, och kommunikation mellan det samiska och det omgivande samhället.
Resultatet av denna tradering och social påverkan ser man förstås i själva föremålen. En sådan studie har Gunvor Guttorm gjort i sin doktorsavhandling om duodji, där hon bl a analyserar förändringen i formgivningen av mjölkstävan för renar, náhppe.
Några exempel på föremål som ändrat utseende, funktion, eller spridning:
Náhppe, stävan för renmjölkning: Den slöjdas flitigt, men har ingen praktisk användning längre. Formgivningen har ändrats till att bli mer dekorativ, men de traditionella stildragen har inte försvunnit. Som slöjdföremål är den mycket populär bland köpare, vilket också gäller för svepasken och förvaringskistan.
Kniven: från att ha varit ett rent bruksföremål, är nu knivar i samiskt hantverk en nischprodukt, med mycket hög status bland tillverkare och köpare.
Kolten: Nya material och ny design har förnyat det samiska dräktskicket oerhört. Samtidigt är banden till traditionen starkare än någonsin, och bruket av kolt är nog den enskilt tydligaste faktorn, när det gäller duodji, på den samiska kulturens djupa förankring bland samer.
Skinnpåsen: Från sin traditionella användning till förvaring av kaffe, småprylar, etc, har skinnpåsen avancerat till handväska, mobilfodral och dataväska, för att nämna några nya användningsområden.
Vart och ett föremål har olika utveckling för sitt material, sin funktion, och sin användning. Vissa föremål har helt tappat sin bruksfunktion och tillverkas enbart i dekorativa syften, som t ex náhppen, eller saltflaskan.
Andra föremål har utvecklat sin bruksfunktion, och används på helt nya områden, som t ex skinnpåsen.
Återigen andra föremål, som t ex kolten och dräktsmyckena, har utvecklat sin ceremoniella status och är nu det naturliga plagget vid varje högtids- eller festtillfälle, för både unga och gamla.
Man kan likna denna utveckling vid hur ett språks ordförråd utvecklas med tiden. Ord med referenser som inte längre är förståeliga eller användbara, faller i glömska.
Ord får nya betydelser, i takt med att samhället förändras. Nya ord uppstår, som täcker in nya företeelser.
Inom den samiska slöjden och hantverket, duodjin, är minnet dock väldigt gott.
Traditionen bevarar de ursprungliga formerna på föremålen, de ursprungliga materialen, och hela tänkesättet runt funktionen.
En ung slöjdare har därför tillgång till hela den traditionella minnesbanken, och kan utifrån det välja sin egen position: tradition/förnyelse, eller en kombination av det.