Du har sett det förut - men du blir glad ändå

Mel Gibson tillhör den sortens Hollywoodhjältar som säkerligen kan spöa upp dig och alla dina kompisar. Jag menar, jag tror på allvar att jag skulle ha en god chans mot Samuel L Jackson, han känns mest som en snackepåse. Bruce Willis verkar bara gammal och trött. Och skicka gärna en hel pluton av era Colin Farrellar, Matt Damonar och Will Smithar, jag lovar att när det blir allvar står de där med lönechecken i ena handen och drinken i den andra och snyftar som dagisbarn.


Men Mel Gibson. När han blir förbannad på duken blir jag rädd på riktigt. Det finns ett par till.

Steve McQueen skulle jag inte våga bråka med ens i dag, 20 år efter hans död. Liam Neeson var mer badass än en hemorrojdpatient i Taken nyligen. Helen Mirren skulle krossa mig, och förmodligen dig också, som ett övermoget plommon.
Här spelar Mel polisen vars dotter kommer på besök, blir våldsamt sjuk och därefter skjuten. Mel svär hämnd.
Och då är den igång, hela den välkända cirkuskarusellen med alla åkdjuren uppställda: den lojale polispartnern (honom är det ofta klokt att misstänka), regeringstjänstemannen som har hemliga möten i parkeringsgarage, den mystiske outsidern som verkar veta allt en dag före alla andra och - förstås - alla de som abrupt slutar andas just när de ska avslöja något mycket viktigt.
Allt sker till en bakgrundsmusik av pistolskott och det enda man vet är att skurken är en slipsprydd vit man som tjänar 20 gånger så mycket som hjälten.
Du har sett det förut, men det har du med din hund också och ändå blir du glad av den. Edge of darkness är om inte särskilt spännande så åtminstone aldrig tråkig, alltid med en extra växel att lägga in, en extra patron i kammaren.