Du kanske lärde dig i skolan att du består av 70 procent vatten. Vad de kanske inte talade om för dig: Egentligen består du av 99,9999 procent ingenting.
Jag har tidigare nosat på kvantmekaniken och Einsteins relativitetsteori. Inte för att jag är någon självutnämnd expert i ämnena, utan för att jag med stor förvåning undrat vart idéerna egentligen tog vägen.
För ungefär hundra år sedan fick vi nämligen tillgång till idéer som borde fått oss att anamma en helt ny världsbild. Men utan att vi fattat det. Som om vi fortfarande ville påstå att jorden är platt.
Nu kanske det inte är så lätt, när man vaknar på morgonen och knappt tar sig ur sängen, att börja betrakta sig som tomrum när kroppen ändå känns så tung.
Å andra sidan lyckades Kopernikus vända våra blickar åt andra hållet. Men det nog tog lite tid den gången också, innan jorden verkligen var rund i allas medvetanden.
Hur står det då till med det här golvet som man sedan ska sätta fötterna på efter att väckarklockan ringt?
Tittar man in i atomen påstår i vart fall dagens fysiker att därinne finns mest bara tomrum. Om atomkärnan vore en fotboll mitt på fotbollsplanen, då kretsar den första elektronen som en liten prick i någon förort långt utanför arenan. Så hur kan man då ställa sig på ett golv utan att trilla igenom? Egentligen är det ingen som riktigt kan svara på den frågan. Och de där små elementarpartiklarna tycks inte heller bestå av det vi till vardags betraktar som materiell substans.
Som i filmen Matrix där handlingens allegori har att slags släktskap med den moderna fysiken. Människorna ligger i dvala. Matrisen är bara en simulerad verklighet för att hålla oss i schack. Men i en av slutscenerna kan Neo se igenom kraftfältet. Materien uppenbarar sig som ett sprakande inferno av energier som dessutom kan kontrolleras med tankekraft.
Mantrat lyder: Det finns ingen sked.
När jag för några år sedan fick en pratstund med Torsten Åkesson, professor i partikelfysik vid Cern i Schweiz, frågade jag hur han tycker sig kunna laborera med påståenden som att materiens minsta beståndsdel saknar utsträckning. Han vände på resonemanget:
– Hur kan något som inte kan brytas ner i mindre beståndsdelar överhuvudtaget ha en utsträckning i rummet?
Resonemanget verkar logiskt. Om vi då i förlängningen består av denna intighetens substans... Då finns ingen sked. Ingen fot. Och inget golv.