Norrbottensteatern har valt Sara Stridsbergs pjäs om drottning Kristina som vårens stora uppsättning. Det skulle teatern inte ha gjort, för det blev en livlös föreställning, 110 minuters trist färd mot ett slut som till slut kändes befriande.
Man kan undra varför. Sara Stridsberg är en duktig författare, men hon kanske är en usel dramatiker? Nej, inte om vi får tro andra uppsättningars eftermälen sedan urpremiären på Dramaten för sex år sedan.
Så det är något som gått fel i Luleå. Inte scenografin, för scenrummet med de fem jättelika kolonnerna med ljuskransar är lysande, inte bara bokstavligt. När inte spelet lockar vilar recensentens ögon gärna på Mona Knutsdotters skapelse.
Huvudrollsinnehavaren Linda Wincent? Hon gör det hon ska och imponerar, inte bara för att hon klarar att stå på scenen från start till mål, i alla 110 minuterna. Utan paus, för detta är en lång enaktare.
De andra skådespelarna då? De förefaller göra det de instruerats att göra, men har kanske inte utrymme till det där lilla extra. Undantaget är Linn Mildehav i rollen som Belle, som inte bara väcker drottningens kärlek utan också publikens.
Då återstår regin, att det är den som inte förmår att ge historien liv. Sara Stridsbergs drama kring drottning Kristina stapplar styltigt omkring med ett onaturligt talspråk. Det blir mera uppläsning än teater, utan dramatiska vändpunkter och tempoväxlingar. Allt går i släptakt. Det skrids in och det skrids ut.
Ibland gör sig drottningen påmind. Hon säger att hon inte är en flicka, att hon är en kung. Drottningar är bara behållare av kunglig säd, att födandet är ett martyrskap. Hon är en kung utan byxor. Och så abdikerar hon och drar till Rom.
Problemet är att drottningen aldrig kommer oss nära med undantag för några träffsäkra repliker. Kanske var Sara Stridsbergs pjäs för svår att iscensätta för Norrbottensteatern. Nu blir den i vart fall för svår för publiken.
Denna recension skrivs efter generalrepetitionen och det är möjligt att en del av bristerna avhjälpts till premiärföreställningen.