Om en vecka har Drömspelet, ett drama baserat på August Strindbergs Ett drömspel, premiär på Norrbottensteatern. På fredagen fick media ett smakprov ur pjäsen. I huvudrollen ser vi Sven Wollter som Drömmaren som ser tillbaka på sitt liv. Det är en färd genom minnen och drömmar där människan kastas mellan hopp och förtvivlan.
I Strindbergs version fick vi följa den indiska guden Indras dotter som stiger ner på jorden och följer människorna. Hon konstaterar att "det är synd om människorna", ett klassiskt citat som är starkt förknippat med Strindberg.
Drömspelet är något hoppfullare än originalet och bjuder på mer möjligheter. Dessutom har könsrollerna upphävts, hen införts och Drömmarens liv är i fokus.
– I Strindbergs version kan man tolka det som att det är upp till gudarna att hjälpa människorna. Det har vi tagit bort, kan man säga. Människan är kapabel till att ändra sig själv, det är upp till oss. Vi har alla möjligheter, säger Karl Seldahl.
Det är femte gången som far och son arbetar ihop. "Fantastiskt", säger Sven Wollter och säger att samarbetet har bjudit på hela känsloskalan. Att komma från olika generationer och tolka Strindberg, och dessutom försöka arbeta om det till något nytt har varit en tuff resa för dem båda.
– Vi har olika perspektiv och vi har båda visioner om hur det ska bli, det har ibland resulterat i delade meningar, säger Karl Seldahl.
– Både jag och Kalle är passionerade människor som tar det här jobbet på allvar och då kan det bli meningsmotsättningar, och ibland kan det bli högljudda sådana. Man bråkar aldrig med någon man är likgiltig inför, man bråkar med dem man har mest kär, säger Sven Wollter.
Rollen Fula Edit har varit en svår nöt att knäcka för den envisa duon.
– Det är väl det som ligger en närmast hjärtat som man har starkast åsikter om, och för både mig och Sven var Edit viktig, säger Karl Seldahl.
Diskussionerna handlade om hur de bäst skulle berätta om Edit, som har få fraser i pjäsen. Fula Edit är en människa som står vid sidan av när andra dansar. Hon är, i moderna termer, i ett utanförskap.
– Det är en gestalt som man ska ge rätt plats på scenen, det är bra att vi diskuterade det. Vi hittade en tredje, fjärde, femte lösning på det, säger Sven Wollter.
Bearbetningen av Strindbergs version har varit en stor utmaning för hela ensemblen.
– Det är framförallt en konflikt mellan Strindberg och vår nutid, säger Karl Seldahl.
Sven Wollter har längtat ett helt liv efter att få komma i närheten av den här pjäsen. Rollen som Drömmaren är krävande då han aldrig lämnar scenen.
– Det tycker jag är enormt av en människa som är 81 år, de flesta har slutat för längesedan, säger Karl Seldahl.
– När Strindberg skrev det här fanns inte den moderna tekniken på teatern. Nu har vi ljus, ljud och draperier. All modern teknik kan växla och få det drömlikt. Då kan jag ibland känna mig lite fången som skådespelare, fången i tekniken. Jag kan stundtals bli frustrerad, det har inte med tekniken att göra egentligen, utan jag kan känna, åhh, om jag hade fått jobba med min gestalt, säger Sven Wollter.
Det sägs att du håller hårt på dina rättigheter som skådespelare?
– Jag värnar om min roll. Jag är beskyddare av min roll, inte beskyddare av Sven Wollter utan av denna drömmare. Det är min uppgift och den måste jag ta på djävulusiskt allvar.
Linda Wincent gör bland annat rollen som advokat som kämpar för de fattiga.
Hon har ett tips till publiken:
– Vissa scener är ganska konkreta och känns som att man förstår, sedan kan det övergå i väldigt drömlika scener. Jag tror att man som publik inte ska tänka att jag måste förstå det här intellektuellt, utan förhoppningen är att man ska slå sig ned i sin stol och låta sig dras med in i drömvärlden, säger hon.