Efter ett tag blev allt precis som jag hade förutspått. Jag satt fast i bag-in-box-vinets förbannelse. Solen var på väg ner och jag dödade ett knott som trasslat in sig i mitt armveck. Utanför tomtpålarna fanns ingen värld längre. Vägarna var så raka och tomma att de måste ha kommit till som drömmarens misstag. Jag öppnade mittersta lådan i byrån på övervåningen och började tära på mobiliseringsförrådets sista resurser.
Men allt var en missbedömning. Havregrynet var redan slut.
Och kontakten med omvärlden var så sporadisk nu att den som vanligt påminde mest om Mimans besked till den drivande besättningen. Vad mer kan jag tillägga? Jag sitter stilla på en träbänk i stickande solsken, lyfter upp dragspelet och klinkar fram Kalle Schewens vals, varvar med AC/DC och försöker hitta en vacker övergång till durpartiet i Sous Le Ciel De Paris.
Men för detta och många andra ändamål är jag allt för obegåvad.
Till sist hördes bara svagt frasen från psalm 199: Till allt som varit dött.