Juni och ledighet står för dörren för en del. För vissa betyder ledigheten ett break, att återhämta sig, för andra en fortsatt oändlig ensamhet.
Det går nästan inte en vecka utan att jag läser om barn och unga som valt att ta sitt liv på grund av mobbning. En tung klump växer till sig i min mage för att sedan övergå i en obeskrivlig ilska som rusar omkring i kroppen.
Jag tänker på de sociala skyddsnäten i samhället som inte fungerar. Jag tänker på polisens prioriteringar. Jag tänker på de som mobbar, hur de ska kunna bära allt det den gjort mot en annan, bära ett helt liv. Jag tänker på de som står bredvid och rycker på axlarna, de som kanske gärna vill vara kvar i gänget. Jag tänker hur delaktiga de är och kanske skulle kunna vara den länk som bryter helvetet. De får också bära med sig den vetskapen. Hela livet. Det är coolare att vara den som sätter stopp än den som skiter i vilket. Tänk på det. Välj att vara en hjälte.
Det finns inget som rättfärdigar mobbning. Det finns inget som rättfärdigar att föräldrar vars barn mobbar inte tar kontakt med föräldrarna till barnet som mobbas. Man måste samverka, för alla barns bästa. Vi måste hjälpas åt att upplysa våra ungdomar i vad som är rätt och fel. Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.
En socialtjänst ska följa sina lagar, men en socialtjänst ska även se till att barn inte far illa. Oavsett situation. En socialtjänst som inte hittar utvägar eller hållbara lösningar blir själv en del i problematiken. Enligt mig. En polis som inte jobbar förebyggande, utan kanske föreslår medling i en sådan ansträngd situation där familjer knappt klarar upp sin vardag, bidrar inte till en lösning i första hand. Enligt mig.
Vem vill leva med att man driver någon annan till ett liv man inte själv vill leva? På gränsen. I ångest och ständig konflikt. I utanförskap. I ett gränsland där ingenting mer än ett ord eller minne behövs för att välja bort livet.
Kanske fler barn behöver närvarande föräldrar? Någon som brer en macka till sin femtonåring, som rör sig bland sina kids och deras vänner, som inte håller sina barn bakom ryggen, som törs ta strid för egna och andras barn, vara en förälder som förstår att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, i alla fall med tanke på hur dagens samhälle ser ut. Våga be om hjälp om du inte orkar som förälder, det är också ett tecken på styrka.
Det är juni. Åter en termin går mot sitt slut. Hur har din termin varit? Vilken sorts medmänniska väljer du att vara från och med idag?