Dramatiskt och magiskt
Dans/urpremiär
Human Timing, en timmes improvisatorisk akrobatisk danslek.
Foto: Maria Fäldt
"Human Timing"
Redan innan föreställningen Human Timing tar sin början får man en föraning av den suggestiva känsla som kommer att prägla den närmaste timmen. Med ett lätt sorl intar publiken i Studio Acusticums Black Box sina platser och efter ett tag, när ögonen vant sig vid ljusomställningen, kan konturerna av tre figurer anas i salens svarta fond.
Så startar musiken som en ljudmatta i den närmast fullsatta lokalen. Det är ljudet av regn, av droppar och dansaren Jens Engman smyger in på alla fyra mot mitten av scengolvet, rör sig smidigt och går upp i handstående. Efter honom följer hans meddansare Danny Anatta och Methinee Wongtrakoon med avvaktande rörelser, också de på alla fyra och ger osökt associationer av rovdjur i väntan. Trion rör sig runt varandra samtidigt som musiken intensifieras och stärks och deras rörelser är en variation på ett tema där uppvisande av enorm styrka varvas med mjuka, svepande rörelser.
I Niclas Sturebergs Human Timing, som efter åtta veckors repetitioner som residens hos Dans i Nord, har urpremiär i kväll (läs i går) är dansen och akrobatiken i ständig symbios med varandra. Det är 55 minuter utan avbrott av akter men föreställningen kan ändå delas in i partier av duetter, solon och sekvenser med alla tre dansare. I hastiga musikaliska tempoväxlingar leker trion nästan improvisatoriskt med varandra där blickar och mimik accentuerar dynamiken. Methinee Wongtrakoon får publiken att skratta när hon med mjukt bläckfiskliknande rörelser "känner" på sin motdansare med foten. Jens Engmans och Danny Annattas korta duo tar en överraskande vändning från ömsint pardans till något som närmast kan beskrivas som duell. Så stegras musiken igen och trion tar med medveten andfåddhet tillbaka sitt energiska tempo. Ord som prövande, utforskande, avvaktande, överraskande dyker upp hos mig genom hela föreställningen.
Men det är framför allt av Methinee Wongtrakoon som i en av solosekvenserna imponerar med sin enorma akrobatiska styrka och sitt personliga uttryck. Mot en dramatisk fond av skuggor och svarta tygstycken varvar hon mimik och rörelser mellan att vara mjukt utdragna, koncentrerade med att stundvis och snabbt bli kantiga, nästan elektrifierade till musikens gälla stråk. Det blir dramatiskt, engagerande och magiskt.
Men trots att de 55 minuterna aldrig får mig att tappa koncentrationen repriseras de undersökande/avvaktande uttrycken i koreografin en aning för mycket och tenderar stundvis att ge föreställningen slagsida.
Och just som den tanken slagit mig överraskar Stureberg återigen med att växla musiken till en monolog som också får bli föreställningens final där dansarna tar i hand som att de tackar varandra för den senaste timmens improvisatoriska danslek.
Så jobbar vi med nyheter