Drakulic betraktar världen genom fabelns form
BOKKatt i Warszawa - och andra berättelser om livet under kommunismenSlavenka DrakulicÖversättning: Ia LindNatur&Kultur
Lagom till 20-årsjubileet har Slavenka Drakulic givit ut Katt i Warszawa, sex noveller om livet i några av östländerna under kommunismen.
Drakulic har valt fabeln för sitt berättande och låter följaktligen djur agera huvudpersoner. Vi möter musen som guidar oss runt bland gamla föremål på ett museum i Prag som blev slutstation för kommunismen. Men det är som han säger, det som allra mest för tankarna till den gamla tiden är osynligt - varubristen och ofriheten.
I Bukarest får vi via stans äldsta hund höra historien om Ceausescus förtryckarregim i Rumänien, som på sitt sätt fortfarande lever, om än inte diktatorn.
För de gamla herrarna i maktens korridorer har bytt ideologi med samma lätthet som vore det en kostym och inte mycket har förändrats. Detsamma menar Drakulic kan sägas även om andra gamla östländer.
Demokratin saknar traditioner och en grund att stå på så maktfullkomligheten, misstänksamheten och rädslan består. Det framgår inte minst i Drakulic spännande novell om Albanien där hon berättar om den före detta premiärministerns dramatiska och mystiska död 1981.
Historien om hur människorna grävde en tunnel under muren för att ta sig till andra sidan blir däremot både rolig och absurd i mullvadens version. Och katten Gorby i Warszawa framställer sin husse generalen, Jaruzelski, närmast som en hedersknyffel som ville sitt folks allra bästa när han 1981 utfärdade undantagstillstånd och förbjöd Solidaritet. Medan papegojan Koki minns sin gamla husbonde, den fåfänga kvinnokarlen Tito, som höll hov och trodde han var odödlig.
Men hur blev det sen? Vad hände när demokratin gjorde sin entré i det gamla öst hand i hand med kapitalismen? Blev det en välsignelse eller förbannelse? Drakulic är skeptisk. För arbetslöshet, social otrygghet, korruption och en galopperande konsumism har blivit en alltför stor del av den nya tidens innehåll.
Med sina noveller höjer Drakulic sitt pekfinger och varnar för utvecklingen. Var det det här vi ville? Var det hit vi ville komma?
Att välja fabelns form för sina berättelser är ett smart grepp. Den bygger både på humor, perspektivförskjutningar och en bärande sensmoral.
Dessutom på traditioner i länder där det inte varit tillåtet att tala öppet. Men jag tycker ändå att Drakulic i några av fallen blir pedagogisk i överkant och skriver läsaren på näsan i sin iver att nå fram.
Däremot tar hon väl vara på humorn. Det är tacksamt när människan speglas i djuren. För det är lättare att skratta åt en mus, katt eller papegoja än åt sig själv.
Så jobbar vi med nyheter