Dr Feelgood håller vad de lovar

Från det att dem klev upp på scenen till slutet bjöd långlivade Dr Feelgood på klämmiga basgångar, drygt tre sorters ackord och skrik i mikrofonen till dängor på tre minuter som utlovades i lördagens intervju med NSD. Även om det inte finns någon originalmedlem kvar i bandet så märker man knappast någon skillnad från hur Dr Feelgood lät under sin storhetstid. Ersättaren till den bortgångne originalsångaren Lee Brilleaux, Robert Kane, kan leverera den kommersiella pubrock med samma känsla som bandet en gång slog igenom med.

Kane försökte upprymt få igång de som verkar vara mer intresserade av öl än musik att ta sig ur stolarna för att dansa med dem som redan var på fötterna. Så fort de drog igång klassikern Milk & Alcohol började det spritta i fötterna på allt fler som visade upp en hel del lättare buggsteg framför scenen. Steve Walwyn gick hårt åt gitarren och Kanes munspel fullkomligt vrålade. De tonade ibland mot lite bluesigare slingor och jag hade inte blivit förvånad om någon berikat bandet med uttrycket "det svänger ju katten!", eller om någon av medlemmarna för den delen utbrustit det i något mellansnack.

Även om det kanske inte bjöds på några överraskningar under lördagens spelning så tror jag inte att Dr Feelgoods konsert lämnade någon besökare missnöjd. De höll precis vad de lovade och de flesta visste nog vad de hade att vänta sig redan när de köpte biljetten.
Den enkla ljussättningen gjorde ganska mycket och det blev en rolig effekt då Kane var illröd medan basisten Phil Mitchell påminde om Hulken i skenet av den gröna lampan som var riktad mot honom. Det var lite synd att inte alla i bandet fick en egen färglampa riktad åt sitt håll.

Dr Feelgood håller vad de lovar

DR FEELGOODKULTURENS HUSLÖRDAG 19.30