Jörn Donner är besatt av Sverige. Älskar det - och föraktar det. Han får aldrig nog av svenskheten och har lika problematiskt som vi svenskar att förklara vad som är Sverige och svenskt.
Midsommar naturligtvis, snapsen, Dan Andersson.
Harriet Andersson. Med henne var Donner under 60-talet gift, lycksaligt, stormigt, omskrivet i alla tidningar. Sedan utvecklades paret i skilda riktningar och separerade.
Donner skriver om allt detta och mycket mer i nya Sverige-boken. Han har gett ut massor med Sverigeböcker tidigare. Han lär aldrig få nobelpriset, men hans böcker om oss är bra.
Han har oerhörda referensramar att ta till: uppväxt i en av Finlands rikaste finansfamiljer, flerspråkig, tidigt etablerad inom den finlandssvenska och purfinska kulturparnassen, senare den rikssvenska, kompis med Ingmar Bergman, Harry Schein – och Bert Karlsson.
Den siste kom som en överraskning för mig när jag läste boken.
Bert Karlsson, den svenska profithungern, cynismen och främlingsfientligheten samlad i en enda person i Skaraborgs län.
Stilenligt börjar den nu gamle Donner, 82, (fullt med "reservdelar" i kroppen, som han skriver) sin nya resa i Sverige längst i norr. Han tar in på hotell Ferrum i Kiruna där han klagar på allt, hotellpersonal och fisljummen bastu. Litet bättre i Haparanda dit han reser med buss, nyårshelgen 2014. Närmare hemmet, Finland, i tiden ryskt. Haparanda stadshotell har stor nyårsbankett, men bara halva matsalen är belagd av gäster.
"Maten smakar som den smakar", skriver Donner lakoniskt medan han konstaterar att häruppe fanns vid krigstiden 1916 halva världens nationer och minst 200 spioner för främmande makter. En av de mest prominenta resenärerna var en karl vid namn Vladimir Iljitj Lenin, oklart om denne tog in på Haparanda stadshotell. Han torde ha sett det i alla fall.
Vidare tar sig Donner med buss till Luleå där han konstaterar att denna tidning (NSD) konkurrerar med moderatkollegan Kuriren och att han 1973 bodde på stadshotellet medan gamle kungen dog och bankdramat vid Norrmalmstorg utspelades. Han reser genom Västerbotten och har hört att den lilla orten Granö ska ha landets bästa bastu, belägen vid Umeälvens strand. Umeå är Europas kulturhuvudstad, men Donner är inte imponerad. Han äter i stadens centrum hamburgare som är osmaklig men enligt restaurangkedjan planterar träd i Afrika och av den orsaken är värd sitt pris.
Därefter till Mellansverige och Stockholm och Donner vandrar på gator dit hans far Kai kom under första världskriget för att organisera "jägarrörelsen" tillsammans med Mannerheim, ännu inte marskalk utan nyss hemkommen som lakej hos ryske tsaren.
Samtidigt passade Kai på att utöka familjens affärsintressen i Sverige, bygga kapital och orsaka svenska arbetare ytterligare svett och umbäranden.
Det är ofta rasande rivigt och roligt hos Jörn Donner. Lysande one-liners om oss. Mestadels att vi är korkade. Men duktiga. Och korrekta. Tar sin andel av flyktingkrisen i världen. Absolut inte etniskt rena svenskar. Det har vi aldrig varit sedan Gustav Vasas tid.
Men Resor i främmande land? Donner är inget somaliskt flyktingbarn, inte krigsskadad syrier. Han var etablerad redan som spermie, välsituerad, inplacerad i en trygg, finlandssvensk, "svensktalande bättre folk" borgerlig omgivning, visserligen hotad av Stalin. Sedan blev Donner under decennier en av Sveriges mesta maktmänniskor. Han styrde Filminstitutet, bestämde vilken regissör som skulle ha mest pengar (Bergman) och minst (Jan Troell), syntes i TV, tidningar, i maktens korridorer.
Jörn Donner formade delvis Sverige, delvis Sveriges bild av Finland. Han skriver mycket om nuvarande svenske kungen som inte format någonting alls.
Det slog mig. Under 80- och 90-talen såg jag ibland Jörn Donner och Yrsa Stenius, Finlandssveriges stora, ombord på Silja Lines när jag reste mellan Stockholm och Moskva. De verkade ensamma, mycket ensamma, omgivna av en magnetism som inte uteslöt kontakt, men heller inte välkomnade den. De var sig själva nog.
Men jag läser dem gärna.