Den tyske tonsättaren Adrian Leverkühns liv berättat av en vän lyder undertiteln och just det är vad detta imponerade storverk handlar om, nu nyutgivet i – av allt att döma – skicklig översättning av Ulrika Wallenström, med den något ålderdomliga, och, måste inflikas, krångliga och krävande berättarstilen, med ett myller av förbiflimrande figurer, komplicerade ord som apercuer, chymiskt, kabbalistiska, mimicrym, progredierandet och skurrilt, samt stycken och meningsbyggnader som utbreder sig över hela och halva sidor, många meningar dessutom med inskjutna bisatser och – i dem – ytterligare inpetade rader (plus parenteser), bevarad, vilken på påfrestande sätt tydliggör att Nobelpristagaren Thomas Mann (prisad 1929, 14 år innan han började skriva den här romanen och 18 innan den kom ut, för övrigt först i Sverige, i efterkrigstidens kranka blekhet och då tolkad symboliskt som en bild av Tysklands och tyskarnas pakt med den djävul som de då just gångna åren tagit gestalt i form av Hitler och nazismen) presterat en berättelse som fordrar en kraftansträngning av läsaren, även en välvillig recensent, som efter att ha tagit sig igenom den – vissa bitar dock blott lättsinnigt skummade, må i ärlighetens namn bli medgett - måste konstatera att romanen sannerligen är storslagen och mäktig, men samtidigt efterfrågar extraordinär energi av den som helhjärtat vill ta sig genom de drygt 650 sidorna om musik, konstnärskap, beundran och samröre med Satan.
Berättare är humanisten Serenus Zeitblom, sedan unga år vän till den tre år tidigare framlidne kompositören Leverkühn, betraktad som genial men samtidigt beskriven som likgiltig inför omvärlden och omgiven av kyla, en låggradig personlighet som passar när han i svårkontrollerad konstnärlig iver ingår avtal med den som hans själ i högmod varit på väg till ända från ungdomen, helvetets heta herre, ett avtal som för Leverkühn innebär en bibehållen förmåga att skapa ny musik i utbyte mot att han avstår från att älska.
Genom historien ljuder just musiken, språkligt beskriven i all sin polyfoni, med ackord, stämmor, harmonier, dissonanser, tonala strukturer och transformationer. Bland annat kompositören Arnold Schönberg hävdade efter att boken kommit ut att Mann stulit hans vetande. Oavsett vad så klingar orden, inte bara OM utan också SOM musik.
Mann skrev sin roman i en tid då hans Tyskland gick under och hans berättare förbannar de fördärvade som satt en ursprungligen hygglig och rättskaffens människosort i det ondas skola. Aktuell är den också idag, med tanken att ”folk” ofta används för att förleda massan till något efterblivet-ont. I dag hör man ”folk” tillskrivas uppfattningar om tiggare och invandrare.
Till Manns försvar bör bli tillagt att han, via sin berättare, hyser betänkligheter vad gäller berättelsens form, ty han konstaterar urskuldande att ett kapitel svällt ut alldeles för mycket, att bokstäverna beklagligt nog dragit iväg med honom, att det är fel att bombardera läsaren med namn på obekanta, samt att begäret att säga allt på en gång får hans meningar att svämma över och driva iväg från den tanke som de påbörjades för att notera och att de medan så fortsätter att sväva ut tycks förlora den ur sikte.
Genom sin överviktiga gestalt ord-inerar Doktor Faustus i praktiken mer lättsmält läskost.