Mikael Persbrandt spelar artillerikaptenen Edgar som lever med Alice, före detta skådespelerska som spelas av Lena Endre. Deras 25 år gamla äktenskap står bottenfruset och nedsänkt när en släkting plötsligt kommer på besök och ställer saker och ting på ända.
Det är inget nytt för dem. De har snurrat i Dödsdansen under olika perioder sedan 2014 och är nu uppe i över 100 föreställningar. Mikael Persbrandt och Lena Endre spelar det bittra paret Edvard och Alice som står inför att fira sin 25-åriga bröllopsdag, eller inte.
In i handlingen kommer nämligen en släkting från USA, spelad av Thomas Hanzon, och han rör om i grytan.
Dödsdansen är en pjäs som August Strindberg skrev för 124 år sedan, vad gör att den spelas om och om igen?
– Det är som med alla klassiker, att de appellerar på de eviga frågeställningarna som vi alla till mans kämpar med. Kärleken, tvåsamheten, åldrandet, jordelivet i stort. Just den här kan man säga är en fantastisk thriller i hemmiljö, säger Mikael Persbrandt.
Lena Endre lägger till:
– Det kan man säga. De älskar att plåga varandra.
Som jag förstått det ska man få skratta en hel del under er föreställning. Vad skattar man åt?
– Eländet, säger Lena Endre.
– Åt sig själv, menar Mikael Persbrandt.
– Jo, igenkänningen på sin egen relation tror jag är det som blir så oerhört komiskt, för att Strindberg är så spot on. Och att allt det fruktansvärda som händer i relationer kan vara väldigt komiskt när man tittar på det i efterhand, svarar Thomas Hanzon.
Två av er har ju varit gifta med varandra. Hur är det att spela ett sånt här kärleksdrama med det som bakgrund?
Lena: Vi har jobbat så mycket tillsammans Thomas och jag, så det där är överstökat.
Thomas: Ja, vi har gjort många olika grejer ihop sedan vi skilde oss. Vi har spelat hela hösten ihop på Dramaten, till exempel.
Men om man har med sig personlig erfarenhet kan man kanske använda mer äkta känslor på scen?
– Vi använder oss av all erfarenhet vi samlat på oss. Det är inte det helt privata som kommer in här, det är hela livsbördan, svarar Endre.
Dödsdansen anno 2024. Här ses ensemblen tillsammans med regissören, Stefan Larsson.
Jag såg varianten från 1995 på SVT, med Jan Malmsjö bland andra. En favorit blev frågan "Känner vi några lyckliga?". Då skrattade jag. Finns den repliken med i er variant?
– Ja, det gör den. Alice, alltså jag, säger den, ler Endre.
Underbart! Skulle ni kanske kunna säga varsin favoritreplik från pjäsen?
– Nej, jag är en blyg människa förstår du, säger Persbrandt och ingen av de andra skådisarna vill ge något smakprov de heller, men Persbrandt fortsätter:
– Jag skulle vilja säga så här, att här är det inte bara gummorna som ska ge sig ut och se teater. Även gubbarna kommer tycka det här är roligt, drastiskt, tragiskt, kul och underhållande. Folk ska gå man ur huse, då ska de få höra alla repliker med en jävla svung!
Pjäsen handlar om ett trasigt äktenskap. Om man går och ser den, och är i ett trasigt äktenskap; tror ni då chansen är större att man fortsätter vara gifta efter pjäsen eller att man skiljer sig? Vad ger föreställningen underlag till?
– Det är det som är frågan. Jag vill att du följer upp det här och hör av dig till oss ett halvår efter vi spelat och du kollat på skilsmässor och statistik och sånt, säger Persbrandt och skrattar.
– Jag tror folk tänker så här "Vad håller de på med, och vad håller vi på med? Livet är för kort för att jävlas". Då kanske de fortsätter vara gifta, eller skiljer sig, klurar Endre.
Varför ska man betala 695 kronor för att se er i Luleå?
– För att man kanske inte går på teater så jätteofta? Då blir det här typ fem års totala teaterbesök, säger Endre.
– Ja, ska de gå på nåt – ska de gå på det här, säger Persbrandt.
Här, i NSD:s studio, gjordes intervjun med gänget från Dödsdansen. De satt i Stockholm, vi i Luleå.