Den kallas numera Dödens väg, E10:an mellan kust och fjäll. Sommar som vinter är den fylld av faror, och namnet befästs allt starkare efter varje tragedi som inträffar. Denna Dödens väg går mestadels genom en öde bygd av tallar, granar och sly. Den passerar ångande vinterälvar, branta bergssidor, sandhedar och flack kalhuggen mark. Här finns inga viltstängsel, älgarna kommer från ingenstans, renarna står i flockar i körbanan och slickar salt. I blindo kör man när man bländar av, och aldrig vet man vad som väntar i mörkret.
För egen del är jag livrädd för att köra på något av djuren som uppehåller sig på vägen, att orsaka lidande för någon stackars varelse. Ännu mer orolig är jag för nära och kära. Att något ska hända och att man ska få det hemska besked som så många anhöriga fått då dödens väg skördat offer. Själv tar jag mig långsamt framåt i min Volvo 240, detta för att undvika vibrationer och hopp mellan isiga spår, och när timmerbilar och långtradare stressar på i bakhasorna stannar jag på en parkering för att släppa förbi.
”Jag bott vid en landsväg i hela mitt liv” sjöng Edvard Persson, och detta stämmer även för mig, dock minns jag inte tiden när den gick rakt genom Lansjärv. Sträckan drogs om i slutet av 70-talet och tjugo år senare följde macken efter. Macken är beroende av vägen och vägen av macken. För en bilist är det långt mellan stoppen och efter att E10 nu också börjat saltas är den nya bästsäljaren spolarvätska.
Vintern är ändå en årstid då man får räkna med dåligt före. Det är först sommartid, och speciellt när det regnar, som man på riktigt inser hur illa ställt det är med vägen. På många ställen är asfalten så nerkörd av tung trafik att vatten samlas i hjulspåren, och i backigare partier kan man likna dessa vid flodfåror där strida strömmar drar fram. Det gäller att ha tungan rätt i mun, att hålla däcken borta från spåren, och då mötande trafikanter tänker likadant kan det bli ganska trångt på mittlinjen. Att det inte verkar finns medel för denna väg är märkligt i ett land som är beroende av de naturresurser som dygnet runt fraktas här. Att ta och ta utan att ge är melodin, och vi trafikanter får fortsätta färdas i ovisshet angående vår överlevnad.
På dödens väg susar gruvarbetare mot malmfälten medan timmerbilar kränger iväg mot kusten. Landet i norr ska tömmas och medan snöröken täcker över renarnas kallnande kadaver sitter en frusen korp på sin utkikspost, väntar och tänker; den enes död, den andres bröd.