Dödsfallen har varit lika många på andra platser i Appalacherna. Mellan 1906 och 1936 dog 600 män i gruvolyckor. Årligen. De tusentals som dött i lungsjukdomar på grund av arbetet är det ingen som hållit räkning på.
Efter en olycka i Hyden, Kentucky 1970, där 38 män dog, förklarade president Nixon att en undersökning som fastställde orsakerna skulle genomföras så att framtida olyckor kunde undvikas. Något liknande har sagts efter tusentals andra olyckor. Den 5 april 2010 ägde en explosion rum 300 meter under jord i en gruva i Raleigh County, West Virginia. 29 gruvarbetare dog. Undersökningen visade att gruvbolaget struntat i säkerhetsbestämmelserna.
År 2015 var det lägsta antalet döda i gruvolyckor hittills. Nyheten publiceras i Harlan Enterprise under mina dagar i samhället. Förklaringen är att få gruvor finns kvar. I dag sker gruvbrytning ovan jord. Med dynamit kapar man berg. Om Kebnekajse varit ett berg i Appalacherna hade det varit flera hundra meter lägre. Under 1900-talet dödades gruvarbetare i bergen. Under 2000-talet dödar gruvbolagen bergen.
Kolboomen tog fart 1910 när järnvägen nådde Harlan. Människor strömmade dit för arbete. Kampen mellan arbetarna och gruvbolagen har varit hård och intensiv. Arbetare som agiterade för fackföreningar mördades. Det dröjde till 1930-talet innan facket blev framgångsrikt. När kampen var som intensivast pågick ett flera månader långt krig mellan tusentals beväpnade arbetare och polisen och armén.
En serie strejker 1931–1932 varade så länge och var så våldsamma att de gått till historien som The Harlan County War. Kriget gällde inte löner utan rätten till förhandlingar och ersättning vid dödsfall och skador under arbete. Det slutade med en seger för arbetarna.
Säkerheten är ett återkommande tema under min tur i Kentucky Coal museum i Benham. Den har alltid varit avgörande, meddelas om och om igen. Mike O’Bradovich, min guide under visningen, har varit gruvarbetare under hela sitt liv. Han har i likhet med nästan alla gruvarbetare i Appalacherna vuxit upp här. När det började var det annorlunda. Nästan alla kom från Europa, flest från Italien. Mikes farfar kom från Montenegro. Både han och Mikes far dog i lungsjukdom efter många år i gruvorna.
Sju av Mikes närmaste arbetskamrater har omkommit i gruvorna. Mike har varit nära döden vid flera tillfällen. ”Gemenskapen var avgörande. Det spelade ingen roll vad vi tyckte om varandra ovan jord. De konflikter och problem vi hade där uppe följde aldrig med ner. I gruvan var vi alla bröder. Det var livsavgörande att vi litade på och hjälpte varandra, men det var omöjligt att förhindra olyckor. Hur mycket vi än bankade, lyssnade och säkrade taken så störtade vissa schakt samman. Döden har aldrig varit långt borta. Gruvarbetet har alltid var en kamp för att hålla sig levande.”
Allting är levande historia när Mike O’Bradovich visar mig Benham. Han har bott här i hela sitt liv. Många av de han växte upp med och arbetade tillsammans med är döda.
”Vi bodde nära varandra och tillbringade våra liv tillsammans. Vi lekte som barn, gick i samma skola och träffade våra fruar i trakten. Jag gick i samma skola som min blivande hustru. Vi blev ett par under tonåren och gifte oss när vi var nitton år. Vi firar guldbröllop i år.”
När vi reser in i berget sitter vi i samma slags vagnar som Mike gjort i hela sitt liv. Det är en resa i kolgruvornas historia. Modellerna och rösterna som berättar förmedlar känslan av att vara levande personer, för evigt stationerade i gruvan för att vittna om arbetet.
Från Harlan, Kentucky går resan till Logan, West Virginia. Här inträffade en av de värsta katastroferna den 26 februari 1972. Gruvan låg längst in i Buffalo Creek. Slaggen dumpades i dammar längre ner på berget. När en damm var fylld byggdes en ny damm ovanför. Dagarna innan katastrofen hade det regnat ovanligt mycket. Oron för att den översta dammen skulle brista var stor. Gruvbolagen gjorde dagliga kontroller. Dagen innan dammen brast förklarade bolaget att den var säker.
Klockan åtta på morgonen den 26 februari 1972 brast den översta dammen. Strax efter kollapsade de nedre dammarna. Saunders var ett av de små samhällena som drabbades först. En sju meter hög flodvåg förstörde allt. Två timmar efter att dammen brustit hade den nått Man längst ner i dalen. Fyra tusen av dalens fem tusen invånare hade blivit hemlösa. 125 människor hade omkommit, tusentals hade blivit skadade.
Libby Brocks bodde i Man, ett litet samhälle längst ner i dalen. Vi träffas i Harlan och kör sedan på en smal och slingrig gammal landsväg till Buffalo Creek. Den nya landsvägen håller på att byggas bredvid. Vi stannar i Man. Libby ställer sig där hon stod när katastrofen forsade genom dalen.
”Floden var som en stor svart orm som fraktade sönderslagna hus och döda kroppar. Det var så förfärligt att det var svårt att förstå det man såg. När floden dragit vidare blev det alldeles tyst. Som om ingen kunde fatta det som hade hänt. Sedan såg vi kropparna som blivit kvar när floden fortsatt.”
Libby Brocks fyller bilen med skämt och högljudda skratt, men när vi stannar och hon visar mig samhällena där katastrofen inträffat blir hon allvarlig. ”Det går inte att glömma och det är viktigt att aldrig göra det. Berättelserna om det som inträffade har varit viktiga för hedra och minnas demsom dog och för att de som överlevde fått läka sina sår. Det är därför vi har minnesceremonier varje år.”Tomas Polvall