Döden är inget trevligt samtalsämne. Nej, döden passar inte in i vårt moderna, urbaniserade samhälle. Döden har vi lokaliserat ut till andra, till specialisterna – läkare, sköterskor, kliniker för sista-stadiet-vård.
Dramatiskt annorlunda var det för hundra år sedan då människan levde i nära samklang med naturen och hela livsförloppet från födelse till död. Därtill illa nödd och tvungen eftersom det sociala tänkandet, rättvis sjukvård, idén om den offentliga sektorn ännu bara befann sig i sin linda. Riket var dessutom stort och avlångt och medicinskt utbildade läkare började uppträda först efter mitten av1800-talet, åtminstone i Norrland – den glesaste och mest förslummade delen av Sverige.
Carl von Linné konstaterade under sina resor i norr att den ende provinsialläkaren häruppe fanns i Gävle och denne hade enorma landytor att bevandra med sina förhoppningsvis läkande örter och stärkande växter.
I brist på storsjukhus, präster och intellektuella debattörer som Ann Heberlein tvingades människorna hantera döden bäst de kunde. En vältalig och detaljerad skildring av detta finner man i Louise Hagbergs skildring När döden gästar som första gången utkom 1937, men som nu har uppdaterats.
Louise Hagberg var etnolog vid Nordiska museet och företog runt förra sekelskiftet resor över hela Sverige för att samla in folkets berättelser om seder och bruk i samband med dödsfall. En del hedniska, andra kristliga, primitiva förstås enligt dagens sätt att se – men ofta fantasirika och ibland rentav humoristiska trots allvaret i situationen.
Hagberg färdades gärna (det torde ha varit med häst och kälke) i norrlandslänen och behövde inte sakna arbetsmaterial där ”soten” i tiderna gått fram och slagit ut hela familjer, ibland hela bygder. Under medeltiden pest och kolera, närmare industrialismens era difteri, lungsoten, spanska sjukan.
Döden kunde ofta varsnas, berättar hon, i olika trolltecken eller mystiska naturfenomen som flygande näverrullar (Norrbotten) eller svartfåglar som korpar i ovanligt stort antal (Småland) Korpar eller kajor var ”dödsfåglar” som drog den döde ”nedåt”, medan en vit duva osvikligt tog den dödas ande med sig ”uppåt”.
Den samiska trolltrumman var i flitigt bruk och kunde varsna död, men också avvärja den. Däremot är ”ättestupan” enligt författaren inte enbart en samisk sed, utan kunde användas mot utpinade, förbrukade åldringar varthelst i landet det fanns ett lämpligt berg att skicka offret utför.
En annan avlivningsmetod – särskilt av under levnaden otrevliga personer – var att ”ropa genom skorstenen” till den döende som då snabbt somnade in. I oturliga fall kunde denne återkomma i vit skepnad och skrämma efterlevande från vettet genom vrål och oväsen.
Människoblodet var livets essens – och dödens. Så mycket hade man förstått redan i fornnordisk tid och tanken har levt vidare i vår historia, ibland på de mest makabra sätt.
Så ansågs fram till sent 1800-tal halshuggning välgörande för folkhälsan – naturligtvis utom för den halshuggne själv. Dennes sprutande, färska blod togs tillvara som nyttigt botemedel och profylax mot difteri och andra åkommor. Skarprättaren slickade själv gärna av sin yxa efter nyss utfört arbete.
Louise Hagbergs bok är inget för kräsmagade. Men en nyttig påminnelse om att vårt helsvenska kulturarv ibland inte står islamska terroristers efter..