Syftet med Israels långa ockupation är att göra den permanent och att utvidga den. Därför har landet år efter år, med stöd av USA, struntat i beslut och fördömanden från FN. Därför fördriver Israel människor från deras hem. Från hela världen kommer judar och bosätter sig på områden där människor har fördrivits. Den israeliska arméns uppgift är att hjälpa ockupanterna att bo kvar på de platser från vilka ursprungsbefolkning fördrivits.
Officiellt är den israeliska arméns uppgift att försvara ockupanterna mot terror från de fördrivna. Hur vardagen ser ut bakom de officiella lögnerna kan man nu att läsa om i Bryt tystnaden!. Boken innehåller vittnesmål från israeliska soldater som drabbats av samvetskval.
Under anonymitetens skydd berättar de om sina upplevelser i en armé som dödar barn och äldre lite grann som det passar. Utan anonymitet skulle det vara omöjligt att få soldaterna att vittna, skriver den israeliska organisationen som sammanställt de 145 vittnesmålen.
Det är inte det oregelbundet återkommande dödandet som står i centrum för soldaternas vittnesmål utan den dagliga terrorn. Att jävlas med de människor som hålls inspärrade på landområden som år efter år blir allt mindre är den röda tråden. Variationen i det sätt på vilket israelerna jävlas är stor. Risken för att straffas om jävligheterna "går för långt" är liten. I efterhand godkänns det mesta.
Förebyggande är det Orwellska ordet för att rättfärdiga de israeliska soldaternas attacker. Principen är enkel. De andra kallas terrorister. För att förhindra "terroristernas" terror terroriserar de israeliska soldaterna dem: "Under det sista årtiondet har tiotusentals palestinier gripits i operationer djupt inne på palestinskt territorium som ägt rum nästan varje natt."
En soldat berättar: "Syftet var att hitta vapen. När det kom till kritan hittade vi inga vapen. Vi konfiskerade köksknivar. Vad som chockade mig mest var att man också stal saker. En person tog tjugo shekel. Folk gick in i husen och letade efter saker att stjäla. Det här var en mycket fattig by. ... Det förekom en hel del skadeglädje över människors fattigdom, killarna gillade att prata om det."
Det kunde vara värre. En soldat berättar: "Jag tittade på mannen genom nattkikaren. Han var obeväpnad. Det var två på morgonen. En man utan vapen som gick runt på taket. Vi rapporterade till kompanichefen. Han sade: Döda honom. Prickskytten sköt och dödade honom. ... Mannen dog. För mig är det mord. Och det är inte det enda fallet. Vi brukade skratta åt det och hade kodnamn på dem: vaktposten, trummisen, kvinnan, den gamle mannen och vad det var mer. Jag kommer på det sen."
Varför? frågar en intervjuare. En soldat svarar: "Jag minns att vi bara hatade dem. Jag hatade dem. Även jag var en sådan rasist där. Jag var så arg på dem för deras smuts, deras elände, hela deras jävla situation."
Rasismen var utbredd. Varför patrullerar man? frågar en soldat och besvarar själv frågan: "För att klå upp araber. Barn, araber, all sorts skit." En soldat berättar hur han rycktes med av situationen: "Du tittar i kikaren och söker efter någon att döda. Det är vad du vill göra."
Den samlade effekten när det gäller att förstöra möjligheterna att leva anständiga liv för palestinierna är ofattbart stor.
Människorna bryts ner med daglig terror av de mest skiftande slag. De får aldrig veta vilka rättigheter de har.
Att begränsa rörligheten är A och O i förtryckets strategi. När och var som helst kan israeliska soldater sätta upp vägspärrar. När och var som helst kan israeliska soldater tränga sig in i människors hem och stjäla och skjuta.