Redan från första sekund börjar små varningslampor lysa. Det är någonting uppfordrande med den norska pjäsen Lillemia. Flickans mamma och pappa bara bråkar och utstrålar nån slags modern prestationsångest. "Jag är dålig, jag är dålig", utbrister de i tid och otid och glömmer sin dotter Mia.
Publiken får ta på sig brandgula livvästar och marschera in i en överambitiös scenografi i form av ett hav uppbyggt med hundratals blå systembolagspåsar.
Gruppen Ferske Scener - i samarbete med Figurteatret i Nordland och Dramatikkens hus - gör denna gång dockteater för barn. Varför dessa dockor? Dockspelarna bemästrar inte riktigt tricket, lyckas inte göra grodan och Lillemia levande, utan blir alldeles för framträdande med sina egna skådespelarkroppar bakom marionetterna. Så varför inte göra teater med den egna anatomin!
Att Lillemia går till sjöss är också lite gåtfullt, men ok släpp iväg henne då på fartyget utan kapten. Här visas sedan upp vad jag närmast skulle vilja beskriva som en fyrkantig surrealism. Tankemonstren kommer på besök. Läsarten lyser igenom: Det är inbillningen som är det stora hotet. De där jag-är-dålig-känslorna förstör.
Tjatigt blir det dessutom. Och påsarna i scenografin, liksom den övertydliga historien, bildar mest en pretentiös aura. Skeppet utan kapten blir därför allegoriskt snarare för pjäsen i sig.
Hoppet är dock inte ute för den skeppsbrutna Lillemia. Tanken med pjäsen är god och skrovet håller tätt. Det som skulle behövas är flytvästar till ensemblen som, om de tog en vända till med regissören, nog kunde rädda båten genom att lägga mer krut på gestaltningen. Men notera! Det här är bara vad en kräsen recensent kläcker ur sig. Och vad vet väl sådana om tingens ordning!?